Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1845, sida 1

våra äldsta fäders. Österns yppigt tjusande lif, dess varma himmel, dess gåtor, drömmar och underbara äfventyr har han belyst med Aladins troll-lampa, och målat dess täcka sägring med oförliknelig färgprakt. Man skulle tro, att den Nordiske Barden, i sin ingifvelses stunder, på sina gästbesok i Valhalla förnummit sin vishet af Oden den Gamle, och att den från Österlandet komne Guden, innan han vände åter till Åsagård, åt den käre gästen anförtrott sina hemliga runor. — Men jag glömmer mig i glädjen af dessa minnen. Den firade Skalden har icke bebof af värt pris; men vi behöfva alt tacka honom, att han nedsteg i vär krets, att ban med sitt namn, sitt ord, sin skaldesång har stadfästat och adlat detta ringa ynglingaförbund, att han kom ibland oss, sjelsmanad, vänsäll och kärleksfull. Ögat gömmer bans hans vänliga bild, hjertat gömmer hans sköna ord. De blomstra dessa ord, ty hans inre blomstrar; och de skola bära frukt, dessa blomsterord, ty de hafva vuxit ur en ädel mans friska, fulla, skaldebröst. Vär bistoria skall skrilva hans namn på sitt stoltaste blad, och teckna derunder, att Nordens Försoning, dess ära och lycka var — såsom Skalden och kärleken skref i Thuridas gyllene ring: allans kära stadiga tanka. ) Efter detta tal afsjöng Hr Dannström följande af Bergman författade säng: (Slig, helsad af jubel, i nordmannarring, Du nordiske shaldernas Drott! Väl Nordbon han irrar i verlden omkring, Men hem flyr hans tanke så brådt. Hvad Hemmet har stort — i sin ålshande själ Han gömmer det djupt, och han känner dig väl, Du sångaredrou! Den timliga storhet, som drömmen är kort, Snart slocknar eröfrarens sol, Och anor förmultna, och rikdom flyr bort, I Kung siter säker på gyllene stol. Men Siarens tanke sin evighet bär. nn 6 blå Å Ty Tiden, hvars klappande hjerta han är, Vet icke af död! Och hell dig, som löste med brinnande håg Förtrollningen, lagd öfver Nord! Dit kungsord gick ut ösver Sundets våg, Och Fjellen gentogo ditt mäktiga ord. Tre riken sig reste; från man till man flög kärlekens helsning, och hatet försvann För samdrägt och tro. Och Gud, som dig korat till härold och tolk Af skönhetens eviga lag, Som sände din Sångmö bland splittrade foll:, in ny aFridkullapo en tterdago, ) IIan lyse ulöfver din lefnad ock frid, Må qvällen bli herrlig och strålande blid, Som morgonen var! Lef länge för Hoppet, för Framtiden tef! . bet unga — det lilar till dig. Ån gungar dess härskepp bland klippor och ref, Men himmelens stjernor belysa dess stig. Snart vimplar väl jublande viking i hann; Och Norden, föryngrad, välsignar ditt namn Din Siare-sång i Oehlenscbläger förklarade med rörelse sin tacksamhet för denna öfverraskande hyllning, och nämnde att han skulle minnas denna dog bland de skönaste i sitt lif. — Samme Svenske talare föreslog vidare skålar för Norrige och Dannemark; samt Oehlenschläger en för Bröderne i Sverige. Han utvecklade de trenne orsaker, som dels redan gjort och dels för framtiden skola göra sambandet med det kära Sverige oupplösligt, nemligen först de gamle Gudarnes säte i i Upsala, hvarifrån de beherrskade hela Norden; vidare Gustaf Adolfs kamp för Nordens andliga fribet, samt slutligen den bögsinta vänskap, hvarmed Sverige i vara dagar emottagit fridsrösterna t) Dessa ord bilda omqvådet i cn romans uti Oehlenschlågers afvannämnda dramatioka dikt: Landet fundet og sorsvundet.