Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1845, sida 1

samma pligter. Vi möttes derföre, alt en slägt af den kärlekens och försoningens ande, som nu med sina skära vingar osverskygger det bela Norden, äfven bunnit oss, som vandra i främmande land; äfven från våra öson hafva sjellen fallit, vi hafva blickat hvarandra in i de vänliga dragen, vi hafva igenkänt hos hvarandra samma slägt-tycke; prägeln, färgen, språket och lynnet af samma blonda Skandinavien. Och derföre möttes vi, att äfven vi ville lyckönska hvarandra till det stora, sent omsider beseglade fredsslutet; att äfven vi, så unge, ringe, obemedlade vi alle äro, ville tillsammans dricka de utrotade nationalfordomarnas, det afsomnade batets festliga graföl. — Bland de röster, som bemedlat detta fredsslut, bar en isynnerhet gjort sig förstådd; en har den dubbla äran, att halva varit på en gång den första och den starkaste. En man isynnerhet bar med tjusningen af sin skaldesang och med hela värman af sin nordiska själ kämpat och öfvertygat och segrat. Vi hafva ej längesedan ibland oss hört den rösten; vi stå 1 qväll församlade omkring den mannen; vi stå vördnadsfulle, tacksamme, beundrande, ty vi vete att Norden har icke många herrliga såsom Uan, och när vi bringa honom vär hyllning, hylla vi tillika det stora gemensamma Nordiska fäderneslandet. Och det är kärleken till vara fäders land, som är den första tanken i vår förening. Men ännu ett annat band håller oss tillsamman. Vi äro nemligen alle i egentlig mening arbetare, fast i olika verkningskretsar, såsom samhället behöfver de olika krafterna för sina olika interessen. Vi äro arbetare med våra händers verk eller med vär andas gåfvor: vi äro konstnärer, som arbeta dels för yhelofvet, dels för idealet, men alla tro vi, att den enes ärliga arbete är nödvändigt ech har sin berömmelse liksom den andres. Alle hafva vi således enabanda hopp och anspråk, att nemligen vår fit, vårt sträfvaude, värt arbete skall hållas i heder: forntidens heliga vishet har gifvit osstvenne bud, hvilka vi lagt på vara hjertan, alt darbetaren är sin lön värdo — och att eden, som icke vill arbeta, behölver icke heller äta. Och hvad som slutligen sammanbinder oss: — vi äro alle unge; alle nybegynnare, vi äro ännu stadde på vägen och langt från mälet. Men en enda i vår förening bildar ett undantag; en enda bar redan byggt sitt namn sullfärdigt, och segerkransen, som smyckar hans panna, bar knappast rum för flera blad. För ingen af oss var hans namm obekant; för månge al oss hafva hans skaldeverk varit vår ungdoms förtrogne; ty det är ju det höga Norden, som han förherrligat, alltifrån den gråa Sagotidens väldiga gudabilder och det hedna kämpalifvets bistra lekar till den Christna riddarens fromma kärlek för kung och land. Nordens Cudar — Helge — ilakon Jarl — dessa namn hafva vuxit samman med våra käraste minnen. Och hvem minnes icke den. ljufliga dikten om Ung Axel och Skön Walborg, om deras hulda kärlek och deras trogna död? Hvem minnes: icke huru Skalden satt i det herrliga Trondhjems-ltemplet, bland erafvarne, och sjöng vid sin harpa de dbende till sömns? — I detta samma tempel, som Norges Olof byggde så jättestort, för att (enligt hans eget ord) kunna rymma de olika folkstammarna i Norden, utan att de skiljda tungomalen skulle störa hvarandra? Och hvem tänker icke härvid på det nya templet, som nu är under byggnad, som också skall blifva berrligt och rymligt, för att i andaktssull endrägt kunna sammansluta de trenne sjelsständiga solken med deras olika tungomål? Och i detta nya lempel, sitter, liksom i det samla, Skalden med sin harpai högchoret, men har sjunger ban icke till sömns, icke till död, — han sjunger till lif, han väcker till handling, han manar (till praad. Men det är icke blott det höga, melankoliska Norden, som Oehlenschläge rs sångmö har förslätt. Te 1 Fo os KE OM Hå rr. RR ——