Då är det vår uti din blick, uli ditt hjertas stilla tempel, och salig längtan tryckt sin stämpel uti din uppsyn, i ditt skick. Och mannen ser sin genius, nyss till lifvet vigd af englars kyss. JIan ser och tjusas — stannar rörd på ärelystnans branta bana. vBlif, mini han bedjande hörs mana, till ljufva pligter återlörd. Och vid dilt blyga bisallsord, en himmel blir den dunkla jord. Och du blir mor! Du sluter ömt hans afbild till ditt trogna hjerta. Hvar finns en fruktan, finns en smärta, som modersglädjen icke glömt ? Och närmast till Guds kärlek är den kärlek för ditt bern du bär. Hvar dygd, som verlden lyckliggjort, hvart hopp, som pya slägten föda, är frukten af din dyra möda. Gifs väl ett värf, mer skönt, mer stort? Försakelsernas höga mod blir dina segrars ärestod. Dem lönar lacksamhetens tär uti en lycklig makes öga, och verldens pris betyder föga mot det, du af hans hjerta får. Låt honom söka Örnens stig; mer säll han återgår till dig. o! hvarför, hvarför klaga då, att af naturin och samhällslagen dig blef den högre rätt betagen, hans ljusa flygt att dela få? Hans ära strålar skönast ju uti din blick — hans pris är du. När han, med viljans höga makt, ses nya schakt af kunskap bryta,