Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1845, sida 1

och med en hjertskärande stämma bönföll han de kringstående att låta föra honom i elt bad. Plötsligen frågade han Gregoire, som icke en minut vikit från hans sida, om man nu hade tagit bort lampan. oJar, svarade Gregoire med qdväsd rörelse — Lampan brann ännu framför den sårade, men Carrel nalkades redan sin upplösning och den stund var icke långt borta, då han skulle inträda i den eviga nattens boningar. Under dödens mörker, som redan omtöcknade honom, och medan hans vänner i tyst nedslagenhet omgåsvo honom, föll han i yrsel. Hans armar, som hängde ut öfver sängen, sökts oaslåtligt efter händerna på de älskade vänner, som han viste vara närvarande. Uti sin monolog, som var hemlighetsfull som en dröm och färgrik som en prosetia, utandades han, så att säga, allt hvad hans stora själ inneslot i sina innersta gömslen. Han talade om Frankrike och om Spanien, hvars öden alltid voro nära förbundna med hvarandra i hans önskningar. Med en förvånande noggranhet beskref han gatorna i Madrid, såsom de föresväfvande hans fantasi, änskönt han aldrig hade sett denna stad. Han yttrade några klagomål öfver sina fienders orättvisa, och i ett språk, som andades en passionerad vältalighet, manade han fram minnet af några sina vänner. Då han talade om en officer, vid namn Maille, som hade dödl i Afrika, utbrast han: Han stupade för ett pistolskolt... nej... för en värjstöt... det var en tapper man. De enskilta delarne af den döendes improvisation voro olika till innehållet, utan inbördes sammanhang, men hvarje enskilt stycke gal, i och för sig betraktadt, en fullständig mening och innehöll föreställningar af en egendomlig storhet. Tid efter annan afbröt den döende sig, för att ålerupprepa sin begäran om ett bad. Man måste gilva elter för hans önskan, då uppsyllandet af densamma tyvärr icke längre var förenadt med någon våda. Sedan Carrel sagt, buru han ville badet skulle beredas, förlorade han förmågan alt tala och röra sig. Nu inträdde en