Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1845, sida 1

upp honom. Då han bars förbi Girardin, frågade han honom ädelt och högsint, enär han sjelf befann sig i dödens käftar, om han led mycket. Och likväl plågades han sjelf af olidliga smärtor, och han kände det vara förbi med sig. En karl, som arbetade ute på marken, hade sprungit fram till honom och sökte att lugna honom i hänseende till följderna, men han svarade endast med elt tviflande, resigneradt leende, i hvilket låg ett obeskrifligt skönt uttryck. Han fördes till Peyra, en af hans fordna kamrater från krigsskolan. Denne bodde i Saint-Mande, och i hans hus emottogs han på et det mest vänskapstulla och rörande sätt samt njöt en den ömmaste värd och skötsel. Under de första timmarne uppehöllos hans vänners mod utaf en svag skymt af hopp. Läkarne Cloguet och Marx vakade öfver detta dyrbara lif. Imellertid hade olycksbudskapet utspridt sig från mun till mun, och den allmänna bestörtningen var obeskrisligt stor. Några hade svårt för att fro, det en man, som var bestämd till. så stora ting, kunde på det der sättet ryckas bort ur verlden af en simpel kula; andra vågade knappast inrymma hoppet något rum, såsom det ofta händer, då fruktan är mycket stor, och de förevitade Carrel hans ädelmodiga lättsinnighet, som hade föranledt honom till att sätta sitt lif på spel emot en man, som de ej ansågo vara värdig en sådan motständare, som Carrel. Hos några var harmen och förbittringen mot Girardin stegrad tili det högsta, och de framkastade mot honom den beskyllningen, alt han i en duell, hvilken naturligtvis alltid måste blifva elt rikt samtalsämne, endast sett ett tillfälle alt väcka uppseende, elier elt slags spekulation. Men alla mindes de med smärta den bana, Carrel hade genomgått, och hans lysande egenskaper. Natten emellan den 23 och 24 Juli, antog den sårades tillstånd en mycket oroväckande karakter. Uans plågor hade förökats till en förfärlig grad,