ger, nödvändigt blifva salska. Cälla nu dessa regler sör all möjlig på logiska grunder stödd bevisning, så måste de äfven gälla för pamslettskrifvarens, alldenstund han sagt sig vilja fota sina bevis på dylika grunder. Vi behöfve således, hvad beträffar hans mot det tredje hufvudstycket i vår politiska katekes uppställda argumentation, endast ådagalägga, att han utgått från en falsk premiss och — hela hans af invektiver, osanningar, förvrängningar och klingande fraser uppförda byggnad skall störta tillsammans som ett korthus, som ett gammalt, murket, lutande plank, byilket man plötsligt beröfvar alla dess stöd. Nå väl då: farväl med herrligheten, med den brokiga, hoplappade stora byggnaden! Premissen är falsk! Se här bevisen för detia vårt påstående: Pamslettskrifvaren har utgått från den synpunkt, att vi uti vår i llandelstidningen införda politiska katekes tagit begreppet Hiierarker i alldeles samma. bemärkelse som begreppet prester. Mellan dessa bada begrepp råder dock en så väsendtlig skillnad, att vi aldrig någonsin skulle kunnat hafva låtit komma oss en så grof förseelse till last, som den, att, i likhet med pamflettskrifvaren , förblanda desamma. knFrest är en det heliga ordets förkunnare; ett det andliga lilvets man; en herde, som eföder Guds hjord och hafver akt på honom, icke af tvång, utan frivilligt; icke för slem vinning skull, utan af gad vilja, icke såsom en herre öfver sitt folk, utan hjordenom till efterdömelses (I Pet. 5: 2, 3). En Hierark äter är en Prestherre; en det andliga ståndets man, hvilken, liksom fordom påfvarme, sträfvar efter alt ställa staten under kyrkans lydno; en kerde, den der icke uppskattar vigten af sitt kall efter den verkliga nytta, ban kunde stifta, utan efter det inflytande, vare sig i andligt, eller verldsligt, hånscende, han mojligtvis ser sig blifva i tillfälle att utöfva; en själarnes tyrann, hvilken, tillvällande sig en makt, som honom icke tillkommer, föreger sig hafva löseoch bindenyckeln till syndernas förlåtelse. — Det är desse llierarkers, desse Prestherrars, desse andelige sortryckares hjertans tankar, som vi uti tredje hufvudstycket af vår politiska katekes sökt framställa och åskådliggöra: icke Presternas, icke deras, hvilka i ordets egentliga och evangeliska bemärkelse äro efolkets herd a ro; icke deras, hvilka troget uppfylla Kristi bud till Petrus: 4F ödamin fåro; icke deras, hvilka, i likhet med Stistaren af vår heliga religion i ord och gerning erkänna och ådagalägga, att deras rike icke är af denna verldeno. — Men hvad återstär då af hela den smädelsebyggnad, som pamsletiskrifvaren emot oss uppslaplat? Ilvad återstår då af de beskyllningar för förföljelse mot presterna, hvilka han oss påbördat? Ilvad återstär då af alla de anathemer, han slungat mot den honom misshagliga kateketen? .. Intet. Pamslettskrifvaren medgifver sjelf, att avisserligen finnas åtskilliga såkallade ordets tjenare, hvilkad (såsom det i andra bönen af tredje hufvudstycket beter) asöka aförqväfva hvarje frö till en sund estertanka, aohvarje gnista till en sann andelig upplysning, ahvarje gryende hopp att utan deras medverkan ablifva delaktige af ett bättre kommande lif; att odet gilves sadana, som göra folket vacklande, avillrådigt, tvilande och misströstande om sin asalighet och derunder låta alla Sinais åskor WLeee — TEN