tåg. De lemnade hemligen med honom staden och kommo till steppen. Kirdschali förde dem till den ena grafhögen efter den andre. Så här gingo de länge, ulls slutligen Kirdschali stadnade vid en bred sten, ställde sig i rak rigtning mot söder, afmätte tjugo steg, stadnade och sade: Här l5 Fyra af Turkarne drogo sina yataganer och rotade upp jorden, de trenne öfrige stodo på utkik. Kirdschali salte sig på stenen, åseende deras arbete. yNå, huru går det? frågade han slersalldige gånger, — ohar ni funnit den?o — yÄÅnnu ej, s svarade turkarne och arbetade så, att svetten dröp som regn utför deras pannor. Sedan de arbetat sig temligen trötte, började Kirdschali visa tecken till otålighet. Ett uselt bykelo mumlade han halfhagt. Ej en gång förstå de att gräfva upp jorden! och för mig skulle alltihop varit gjordt pa ett par minuter. Barn! lösgören mina händer, jag skall arbeta med eder... så gifven nu mig en yatagan!o . Turkarne hade lyssnat till hans tal och gingo till räds. oHvad betyder det? sade de — vi skola göra hans händer fria och gifva honom en yatagan. Hvad vore dervid alt belara... Han ensam mot oss sju ly. Och turkarne löste hans band och gåfvo honom en, yatagan. Andteligen viste Kirdschali sig åter beväpnad och fri. Hvilka känslor måste ej bestorma honom! — Han arbetade med af alla krafter; hans vaktare måste äfven hjelpa till... plötsligen genomborrade han med sin ragatan tvenne af dem, den ene efter den andre, och da de öfrige fem sågo hvad Kirdschali gjort sökte de sin räddning i slykten. Kirdschali bedrisver ännu sitt gamla handtverk i sraklen al Jassy. För ej längesedan skref han till Hospodaren, och begärde af honom semtusende lejon (ett vallackiskt mynt om 16 sk. rgs) och hotade honom, ifall af vägran, att med nästa gynnande vind