visa, det lUlandelstidningen haft orätt i detta sitt påstående. Men nu är verkliga förhållandet, att Handelstidningen aldrig låtit ett så befängdt, mot allt förnuft och den nu rådande tidsandan stridande bud komma sig till last. Handelstidningen har i förklaringen af det sjunde budet låtit Adelsväldet säga, att folket skall frukta och älska Adeln så, att det icke eftersträfvar att blifva upplyst eller bildadt, hvilka egenskaper uteslutande tillkomma Ådelns medlemmar.? — Grunden till denna Adelsväldet i munnen lagda förklaring har Handelstidningen hemtat, icke ur egen satabur, utan ur Hr General-löjtnanten och Landshöfdingen m. m. Grefve C. G. Löwenkielms i hans beryklade installationstal mot upplysningen slungade anathemer, hvilka just voro de. som satte pennen i hand på katelketen, då han företog sig att nedskrifva sin politiska katekes. llade aldrig dessa absurda anathemer egt rum, så hade också aldrig (så visst, som vi hoppas ett bättre lif efter detta!) någon politisk katekes kommit i i fråga; men när vi sågo en så högt uppsatt embetsman, som Grefve Löwenhielm, en så ifrig aristokrat, som han, beskärma sig öfver den stigande upplysningen och den sitt område ständigt utvidgande folkbildningen; då kunde vi icke afhälla oss ifrån, alt, i den form som skedde, låta både Adelsvälde, Despotism och Hierarki uttala sina hjertans tankar, sådana som dessa under seklernas lopp uppenbarat sig i deras anhängares gerningar. Vi sågo på förhand den storm, som, i anledning af denna politiska katekes, skulle resa sig emot oss, och vi voro derföre beredde på alt utbärda hela dess raseri. Vi föreställde oss dock, att det skulle blifva en frisk nordanstorm; nu deremot blef det en af mefitiska duuster fylld vind, blåsande öfver litleraturens pontinska träsk. berutinnan, och blott derutinnan, hade vi således missräknat oss. För att emotstå en sådan abyp, kunde man gerna hafva behöft ett kopparförhydt bröst och nerver som haheltrossar; men vi måste väl, alla dessa landshöfdinge-remedier förutan, söka att uthärda dess förpestande anda. Annu ett absurdt bud påbördar oss pamflettskrifvaren, det nemligen, alt vi i vår politiska katekes skole balva påstätt, atl man ej skall estersträfva säte och stämma på det rum, der statens angelägenheter afbandlas, för att q med sin vilja dräpa Adelns mening.? — Åter ett uttryck, som vi, af stora, förekommande skäl lagt Adelsväldet i munnen, och som pamflettskrifvaren nu vill göra till vår egen lära. För att ådagalägga den grofva förvrängningen och osanningen i detta påstäende behöfve vi dock endast hänvisa till de 12 årgångar af Handelstidningen, hvilka redan utkommit och hvari icke ett enda ord, syftande ät det af pamsletiskrifvaren antydda häll, skall kunna uppletas. — — Vi komme nu till tredje hufvudstycket i den af oss publicerade politiska katekes — det, som der benämnes lioerarkernes bön — det, som väl egentligen varit orsaken till pamflettskrifvarens uppträdande på den polemiska arenan. För att komma till en rigtig slutsats måste, enligt de första reglerna i all logik, premisserna vara rigtiga. Äro dessa falska, så måste äfven den eller de slutsatser, som man på dem bygA— Å —