var på en gång hågvext och bredskuldrad; öfverhufvud låg uti hela hans figur ett uttryck af en ovanlig f sisk kraft. En brokig turban satt snedit på hans hufvud; en bred gördel omslol det smala lifvet; en dolman af groft mörkblätt kläde, en skjorta med breda veck, som räckte ned till knän, och röda tofflor fulländade hans klädsel. IIans mine var stolt och lugn. Ä En af polistjenstemännen, en rödnäsig äldre man, på hvars urblekta uniform ännu tre knappar funnos qvar, salle ett par glasögon af tenn på den kopparfärgade utvexten, som skulle föreställa näsa, uppvecklade ett papper, gjorde en bugning och började att uppläsa något i moldausha språket. Tid efter annan såg han högmodigt på den sjeltrade Kirdschali. hvilken papperets innehäll synbarligen rörde. Eirdschali hade uppmärksamt på. Efter slutad läsning, lade polistjenstemanuen sitt papper åter tillsamman och tillla ade folket, sägande det med torra ord, alt en hvar skulle förfoga sig hem till sill. Derpå lät han vagnen köra fram. Kirdschali i vände sig till honom och sade några ord på moldauiska; hans röst darrade, hans ansigte skiftade färg, han började att gråta, störtade till polistjenstemannens fölter och skakade sina kedjor. Polistjenslemannen blef förskräckt och tog ett språng tillbaka. Soldaterne ville lyfta upp kirdschali, men han stod sjelf upp, samlade sina kedjor och hoppade in i Karuzan, under utropet: Kaida (marsch). En gensdarm satte sig bredvid honom, bonden smallde med sin piska och bort rullade Karuzan. oIllvad sade er Kirdschali? frågade den unge embetsmannen polisofficianten. sSer ni, han bad migo, svarade denne skrattande, pFatt jag skulle taga mig af hans tätt invid Kilia i en bulgarisk by boende hustru och barn — han fruktar, alt de äro ängsliga för hans skull. — Folket är ändock så ensaldigt! Den unge embetsmannens berättelse hade mycket intresserat mig. Jag beklagade den stackars Kird