sin jakobinism så ofta utskrikna blad, skulle hafva blifvit en organ för macchiavellismen, för den lära, som förklarar alla medel tillatlige för en furste, blott ban vinner sitt med dem åsyftade ändamål!!! .... Nej; det är allt för befängdt, att man icke skulle le deråt, äfven om man vore frestad att gråta öfver den dåre, som kunnat framkomma med ett så absurdt påstående. — Gerna, mer än gerna, medgifve vi, att den skriftställare, som från första början kunnat framkomma med sådana läror, som de, hvilka innehållas i den af pamflettskrilvaren citerade andra artikeln, bordt sättas på därhuset, eller förpassas till ett ställe, der sådana förvaras; som blifvit ansedde för vadliga för allmänna säkerheten; men det är icke Handelstidningens redaktion, icke kateketen, som denna af pamslettskrifvaren uttalade straflsdom drabbar: det är konungaläraren Macchiavelli, det är affällingen ifrån folkets sak, hvilken, för att finna utrymme för sin äregirighet och för att vinna de mäktiges ynnest, smickrade deras lägsta, råaste passioner och tog en Alexander VI, en Cesar Borgia, en Ludvig XI, en Henrik VII till mönster för sin furste; det är loftalaren och representanten af den beklagansvärda och bedröfliga politik, som lössliter sig från all religion, all moral och all rättvisa; af. den statslära, hvilken , liksom Achilles, jura negat sibi nata samt tyckes vilja förverkliga och rättfärdiga Senecas klagan, att sanctitas, pietas, fides privata bona sunt; regrum docet fraudem scelerum vias, Pamsleltssrifvaren påstår, att satser, sådane som de af oss i andra och tredje artikeln abespotismens trosartiklar citerade, äro så påetagligt absurda, att de ej ens haft sin tillämpaning i en Tiberii eller Neros dagar. Illa, ytterst illa, lika illa, som vår politiska katekes, måtte han då hafva läst sin historia. Han behöfver visst icke gå så långt tillbaka som till en Tiberii eller Neros dagar, för att finna, det den af Macchiavelli proklamerade statsläran ahaft sin lillampning.o Må han blott göra sig mödan, att genomgå de blad af historien, hvilka handla om en Ludvig XI, en Frans I, en Henrik II och II, en Catharina af Medicis i Frankrike: en Ferdinand, en Carl V, en Philip II i Spanien; en llenrik VII och VIII i England; en Alexander VI och hans skändlige son Cxsar Borgia i kyrkostaten; — må han, såga vi, genomgå blott dessa historiens blad, och han skall, om han annars bar den ringaste gnista af förnuft och omdömesförmåga, finna en förskräcklig atillämpningo af den Macchiavellistiska politiken; finna att den redan egde rum före Nacchiavellis tid, och att ban endast bragte den i system; finna, att Galeani Nap:one hade rätt, då han yttrade, alt sicke Macchiavelli lärt påfvarne och furstarne, utan de honom, den förderfliga statslära, som till evig vanära bär hans namn. Sedan pamflettskrifvaren inhemtat denna kännedom, hvilken han icke nu tyckes besitta, råde vi honom att slå upp Johannes Mullers Allgemeine Geschichteo, II:dra bandet, pag. 546, der ban af det 14:de århundradeis uti Italien varande regenter skall erhålla följande karakteristik: aDeras sinansretenskap bestod i röfveri; deras politik i mened. Sina vapen förstodo de mindre att begagna i öppen strid, än i bakhåll såsom banditer. Utrymmet i en tidning medsilver ieke, att, till stöd för de macchiavelliska satsernas gjorda tillämpning på de borgerliga och politiska förhållandena gifva honom flere historiska anvisningar. Också tycke vi, att vii detta fall kunna säga till bonom, liksom Vitalis liter trollkarlarne svara Konung Pharao, då han befaller dem att göra ohyra: aNi är nog belåten med dem, som ni fåtl;o eller bur, Herr pamslettskriare? Pamslettskrifvaren frågar om edet är rätt att aatt så gyckla med det heliga, som Handelstidningen gjort?d — Vi hafve förut sagt, och vi — 2 DN I DN