aningen med den förklaring, att en vitter förasattare, då hans sångmö är rigtigt inspirerad, aej så noga menar (?) hvad han säger. På samama sätt få väl ock de stycken, vi förelagt oss atill granskning, försvaras, hvilket ock sannerliagen heböfves; ty, från hvarje annan synpunkt asedd, kan möjligheten af deras tillkomst knapapast förstås. Huru skulle: annars Handelstidaningen vindicera de orimliga och oförnuftiga apastaenden, att allt det goda, en regent gör, danses komma från honom sjelf: att han hvarahken kan eller bör hålla sina ord; att han olickas bäst då han agerar råf; att, så länge ahlan konstmässigt bedrager, finner han alltid ofolk, som låta beveka sig för hans syftemål; aatt alla medel af honom anses heliga; att han abör förstå att göra ondt, när han finner så avara nödigt; att han begagnar religionen blott asom ett andligt band på massorna, eller såsom selt polismedel, m. m. Saunerligen: sadana apaståenden behösva ej vederläggning; de äro så apatagligt absurda, att de ej ens hast sin tillalämpning i Tiberii och Neros dagar, eller hafva aden iuom sjelfvaste Sultans rike. Och det säga evi på fullt allvar, att den skriftställare, som för sådana satser till torgs, aldrig borde anses aevärdig att tala ett ord å offentlighetens vägnar; aty antingen måste ban vara en menniska utan ringaste gnista sundt förnuft. och då bör han aforpassas på därhuset; eller ir han en uppenabar bedragare, och då bör lan säkrast forpasasas till det ställe, der sådana förvaras, som anases vådliga för allmänna såke heten. Uti en not till den af pampettskrisvaren citerade andra artikeln af abespotism ens trosartiklare tillkännagafvo vi utteyckligen, att aalla dessa vackra läror och maximer voro nästan ord för ord hemtade ur den slorentinske Statssekreteraren Macchiavellis arbeten och sornämligast ur hans ryktbara bok Il principe (fursten) denna konungaspegel för så måänga af vara europeiska regenter. Vi hemtade dem med flit ur denne författares skrifter, på det alt ingen skulle kunna träda upp och säga att de voro en produkt af vår agegen öfverspända inbillning. Icke desto mindre har pamllettskrilvaren påbördat oss alla dessa satser såsom våra egna, sasom uttalade i den afsigt, alt med full kontenans vilja vindicera (2: förfäkta) deras giltighet. Man ler icke gerna, då man oppnar ett lik, helst ett sådant, som nu ligger under vara nander; men vi kunne icke j neka, att då vi läsa detta pamsletisorsaltarens pastaende, svåsvar oss ett på en gång af förakt och medomkan sramkalladt löje på våra låppar. — Ilandelstidningen, detta af de konservative för sin rabulism, sin radikalism och Han har sökt verka i den rigtning. som hans lefl adsbauna en gång tagit. Om denna hans politiska verksamhet varit diametralt motsatt Redaktörens af Svenska Minerva; så kan vis. serligen detta i bem. Redaktörs ögon vara ett fel; men icke så i alla andras: tvärtom torde det af mången räknas honom till en förtjenst. Hvad det ifrågavarande poemet beträffar, så är vid dess inbrytande i tidningen begånget det Jel, att en i manuskriptet befintlig anmärkning, att det var en ifri öfversättuing från Tyskan, blifvit uteglömd. Kan detta på något sätt blidka Svenska Minerva och förringa Hr E—RNS förmenta oråttvisa mot fåderneslandet, vore väl; i annat fall får han vål trösta sig med, att vida mera eminenta personligheter, än han både är och någonsin kan varda, blifvit af S. M. behandlade såsom skolgossar, Jja såsom personer utan ringaoose kunskap och urskillning. För öfrigt trodde vi, att Red. af Sv. Minerva var så pass stor både politikus. åsthetiker och menniskokännare, att han kunde okilja emellan dikt och verklighet, mellan en skalds poetiska utgjutelse och hans indiriduella förhållande till det allmänna. Skulle skalden i allt. hvad han skapar, endast återspegla sig sjelf — hvilka karakterer skulle icke då Dante genom sitt ÅInferno, Göthe genom sin Fausti och Byron genom sin IWerner erhålla 2! P. nam cacdt