En Lik öp pem i m g. Pamdlettskrifvaren vill i det af oss i första hufvudstycket, addelsväldets tio budordo, uppställda tredje budet finna en logisk origtighet mellan sjelfva budet och uttydningen af detsamma. Han pastår newligen, att der står, att vi skole inrätta vår vandel sa, att alla 4delsmån kunna oalbrutet halva hvilodag, hvilket ban förmenar dem icke kunna hafva, då folket at dem öfverlemnar alla asysslore, d. v. s. alla arbeten, som folket annars borde förrätta. Om vi bade gjort oss skyldige till en sådan blunder, så kunde pamslettskrifsaren verkligen hafva haft skäl, att, som han pa ett ställe i sin nidskrilt gör, helsa dakateketeno för ett adumhusvudo; men nu är icke detta förhållandet. Se här Tredje Budet. Tänk på, alt du inrättar din vandel så, att alla Ådelsmån kunna oafbrutet hafva hvilodag. Hvad är det? Du skall frukta och älska ådeln så, att du aldrig efterfiker något af statens indrägtigare embelen, eller tjenster; du skall äta ditt bröd i lattigdom och i ditt anletes svett, på det att Adeln ma kunna äta sit i öfverflöd och maklighet: du skall soljakteligen, om du än tycker dig hafva aldrig så stor rutt att bekomma en ledigvarande syssla, utan knot afstå från denna din förmenta rättighet, i händelse en Ådelsman skulle finna för godt att söka densamma. Adeln tänker bade för sig och dig: derfore bör den ock, så vidt möjligt är, vara frikallad från alla jordiska omsorger och bekymmer. 5? Denna sorhlaring ger, såsom läsaren sjelf tyckes finna, en helt annan mening, än den, som pamllettskrivaren behagat lägga den honom och hans anhang misshagliga kateketeno i munnen. Här är icke sraåga om något så absurdt som att Adelm skulle forrätia alla as yss Loro och folket bara se på och äta sitt bröd i fattigdom. Det star tvärtom, att Adelsväldet vill att folket skall äta sitt bröd i fattigdom och i sitt anletes svett, på det Adeir ma kunna äta sitt i öfverslod och mahlignet. — Men hvad betyda vål dylika oårliga citater for en man, sidan som pamslettskrifvaren? Också hvimlar hela hans (skandalosao opus af dylika uppenbara förrrängningar. Se här genast en sadan godbit till! Pamslettskrifvaren yttrar: Vi hänvisa våra aläsare till samtliga smorjan, hvaruti vi rekomamendera, såsom ett non plus ultra af trakig arabulist-slentrian, Andra Artikeln, der man sinaner gamla, tusensallligt tuggade och ater tuosensaldist upptasna d u mheter, framställda amed en hontenans, som helt visst ulgar sran aden osvertygelse, att kateketen for en aristofaenisk satir på sina läppar. — — — vi läste alör nagra veckor sen ett poöm, af signaturen KL-RkV, i hvilket författaren skrek öfver poliliaska bojor, slafveri och förtryck, såsom om han esutit i hlämman. Denna jeremial besvarade a Minerva på ett alivarligt och dräpande sätt. I een derpå soljande replik) uppstod Handelstid) Forts. fr. föreg. N:r. ) Denna replik tyder sålunda: aS ven s ka Minerv a är högligen förgrymmad öfrer ett litet poem, med signaturen H-S. hvilket erhållit piats i N:o 31 af denna tidning för den T:nde sistl. Februari. Motiverna för detsamma säger hon utgöras af en öfverspånd in. billskhet och en bedragen fåfanga samt innehållet andas en oförskämd oråttvisa mot det fädernesland, som icke stått tillreds att uppfulla alla de obilliga anspråk, dem en liten rimonidare. med små anlag och inga förtjenster ansett sig tillständigt att gora. — Så vidt vi känne, har Hr E—RN för sin egen person aldrig gjort några anspråk på fåderneslundet, och har foljakteligen icke eller af nägra bedrugna förhoppningar kunnat låta sig förleda till en Åförskämd vrättvisa mot delsamma. Om hans anlag och hans Jörtjenster skall mÅhA nde oflaoerrnomhlaon an må se