adUHI den der läger närmast mom sferen af asolkets fattning, så vore ej heller derom så ampeket att säga; då kunde författaren till en aviss grad hjelpa sig med Jesuiternas: andamäelet helgar medlet. Vore ändtligen hela sramöslällningen sinnrik och qvick; så skulle man aför någon stund kunna glömma det frivola och aätanken sörlusta sig vid åskådandet af dumhealens, lastens och ösversitteriets skarpa aga af asatirens skoningslösa gissel. Men nu är den cintet af allt detta.) Hvad nu det första af pamsletiskrilvarens påståenden beträffar, nemligen, att den af oss valda kateketiska formen icke skulle ainnehålla några politiska sanningarv, så hafva de sista fyra ärhundradenas, ja sjelfva nutidens, historia så många vederläggande skäl alt emot detsamma uppställa, alt vi endast bebösve hänvisa läsaren till den, för att vinna full öfvertygelse om grundlösheten af detta pamfelttskrifvarens skäl till fördömelse öfver vår i Handelstidningen införda apolitiska kalekesp. — Hvad åter det andra af pamsletiskrifvarens påståenden vidkommer, eller det, att den af oss valda kateketiska formen icke, ehuru aliggande närmast inom sseren af folkets sattningo, skulle vara deu alättsattligastep, så vederlägges detta påståendo bäst och säkrast deraf, att vi hört slersaldiga personer kunna utantill upprepa bela bufvudstycken af den apolitiska katekeseno; hvilket, om det ock icke bevisar något annat, åtminstone ådagalägger, att formen är den lättsattligaste. — Hvad slutligen beträffar pamslettskrifvarens påstående, att denna slags framställning hvarken är asinnrik eller qvicko; så få vi öppet förklara, att vi aldrig med vår politiska katekes ämnat att aflägga något prof på aqvickheto, eller asinnrikheto, utan endast att sinnebildligt och i frågor och svar framställa Adelsväldets, Despoternes och Ilierarkernes innersta tankar och åsigter så, som dessa under århundraden uppenbarat sig i deras handlingar, och så, som de, öfverlemnade åt sig sjellve och med full makt att tillfredsställa sina alustar och begårelsero, skulle för sina e na personer vilja tolka de tio budorden, trosarliklarne och Herrans bön. Ålt vi icke på något sätt velat aparodiera åtskilliga lärostycken i vår katekeso, eller väcka förakt för de heliga sanningar, vår religion innehåller, blir för hvarje rättånkande och fördomsfri menniska tydligt och klart, då man genomläser de tvenne sista hufvudstyckena, Frihetens och Förlossningens sSahramento, i hvilka det på det alsvarligaste inshärpes, att göfver all ting frukta och älska dudo och ställa sig hans bud och lagar till efterrältelse. För öfrigt är denna framställningsform ingalunda ny. I slutet af förra århundradet utgaf den vidtfrejdade danske skrifiställaren Malle Conrad Bruun sin QAristokraternes Cattechi smeu so, i hvilken ban, naturligtvis i kateketisk form, på det skoningslösaste gisslade aristokraterne och folkförtryckarne. Brochyren väckte på sin tid ett stort och välfortjent uppseende; men aldrig föll det någon in att stämpla författaren såsom en religionsföraktare, eller gudsförsmädare. — I början af innevarande sekel utgaf den bekante Professor P. A. ileiberg i Köpenhamn en bok, kallad åkR ig slalerssedlens Hendelser,, i hvilken, bland annat, förekommer en aGkiöbmand skatekismusöo, hvari, så vidt måojligt är, den vanliga kalekesens egna ord, lämpade på en söpman, som endast har kassakistan till sin zud, återgilvas, eller, som pamslettskrifvaren benagar kalla detta sramställningssätt, aparodieras. En ny upplaga af denna bok är i naboihet i Dannemark, som visst icke kan berömma ig af alt hafva någon fri yttranderätt, utkomnen år 1855; men hvarken förr eller då upprädde någon och beskyllde författaren för reliionssörakt, eller hädelse af Guds ord. — År 818, om vi annars minnas rätt, utkom här i verige, här i den orthodoxa pamsletiskrifvarens get kära fädernesland, en liten brochyr, i bvilen hela Herrans bön tillämpades på den då egerande Konungen; men icke heller häri fann nan något mot fromheten anstötligt, ehuru ganka många funno det i yttersta grad opassande, It på en svag, dödlig menniska tillämpa en ÅM AOAUU O