En Likäöpmpn i mg. Det gilves tillfällen i lifvet, då den befattning, om en läkare innebar i samhället, ingalunda är (undsvärd. Till dessa kan med skäl räknas dem, lå han, sin pligt likmätigt, måste företaga en ybduktion af ett lik, på hvilket förgängelsen rean börjat anställa sina sasaväckande förhärjninsar. Sammansjunket, nästan hörbart gäsande, bigenkännligt ligger det för hans blickar. En förpestande, hardt nära qvåsvande atmosser omgilver detsamma. Ilan fattar en arm eller ett pen, och de i förruttnelse gångna költiga delarhe deraf — stadna i hans hand. Ilan trycker med denne från pannan nedåt bakhufudet; huden lossnar, och en naken dödskalle rinar emot honom. Ilan sänker sina instruenter i det sammansjunkna bröstet, i det gäsande underlifvet, och milliarder likmaskar kräla omkring den skärande klingan, orolige öfver att hafva blifvit störde i srossandet på sill byte. Synen blir allt vämjeligare, stanken allt outhärdeigare, och läkaren är glad, som en ur snaran ndsluppen sogel, när förrättningen är slutad, ch han får åt jorden återgifva, hvad jorden tillhörer. Många af våra resp. läsare torde undra, hvad vi med denna vår målning åsyfta, — och denna deras förundran lärer nog icke minskas, då vi underrätte dem, att vi i dag besinne oss i ungelår samma ställning, som en läkare vid öppnandet af en i förruttnelse gången kropp. Åfvem framför oss ligger ett lik, gåsande, afskyväckande, med hatets, illskans och sanatismens uttryck li de bleka, förvridna, stelnade anletsdragen. Ingen vill vidkännas det; ingen vill påkosta det en ärlig begrafning; ingen kan säga namnet på den person, som gaf lif åt detsamma.... Här är dock icke frågan om något kroppsligt, utan som ett moraliskt lik, om — den i slutet af förra veckan — härstädes utkomna pamfletten sANAra ord till den misslyckade Kateketen i Götheborgs Uandelsoch ISjöfarts-tidning. bet är detta på litteraturens sophög funna kadaver, som vi i dag, sill följe af våra publicistiska åligganden, nödgas latt obducera .... vad som vid första anblicken, sedan bröstets sytitre betäckning blifvit genomskuren och viken åt sidan, är ett hjerta, uppsylldt af en tjock, halfstelnad vätska, hvilken är så svart, att det I konservativa partiets koryfeer, ingen nämnd och lingen glömd, alltför gerna skulle kunna begagna densamma vid underskrifvandet af en dodsdom ölver upplysningen, yttranderätten och solksriheten. Fortsätter man undersökningen vidare, si I stöter man på en tom gallblåsa, hvars dimensioner äro så stora, att den, asklippt vid nedra Il ändan, alltför väl skulle kunna tjena kateketantagonisten till nattmössa — en hufvudbetäckning, I som, framför hvarje annan, tyckes anstå honom. Lefvern, hvilken af åtshillige forntidens läkare ansägs vara sätet för passionerna, ser ut som il om den vore förbränd, eller, rättare sagdt, förkolad. Hela portådersystemet är fullt al utsjudl ten galla; lungorna uppfyllda af en mängd d stinkande luft; mjelten nästan förtärd, och njurarne, i anseende till det upplösningstillstand, i hvilket de sig befinna, outransakeliga... i Men lemnom, efter detta åvisum-reperlumo, I bildspråket och lätom oss företaga en annan undersökning! Pamislettskrifvaren börjar sin epistel med att ahögeligen beklaga, det ej i den goda staden Göatheborg skall finnas en publicistisk organ, gednom hvilken sanningen, vettet och religionen (kunna uttala sitt ord, för att sätta en dam mot ollandelsoch Sjösartstidningens oförskämda friaspråkighet, hvilken synnerligast under sistföraflurna åren tillskansat sig ett obehörigt välde, 60ch försökt att pålågga våra medborgare rabualismens nesliga tvängiröja. — Pamullettförsattaren menar, att edet är skäl, alt, med Cicero amot hans fäderneslands fiende, utbrista: QuoCUSJUue Calilina? IIuru länge vill du predika din