milda försvaret, alt de utgått från en kohort lycksökare. Nej icke ens detta kan anföras till Presteståndets försvar, och domen måste derföre bli så mycket strängare, så mycket mer förkrossande. Den Hartmansdorffska kohorten på Riddarhuset har intet att förlora och kan derföre våga allt; men ännu har Presteständet något alt förlöra, och är det väl då så klokt att endast vilja spela på qvatern och ej nöja sig med enkelt utdrag? De Hartmansdorffska Nummerkarlarne utgöras af en så brokig skara, ett sådant mixtum compositum, alt jag skulle tro det hvarken Gallas eller Wallensteins beryktade armåeer kunde erbjuda åskådaren en mera skiftande tafla. En för tekningen af denna trupp ganska karakteristisk anekdot, som här allmänt berättats, kan jag ej afhälla mig att anföra. En ung man, af sodseln kallad att på Riddarhuset uppträda såsom Svenska folkets alagstiftare, slutade för några månader sedan sina studier vid universiletet, begal sig hil och ingick i något af härvarande embetsverk samt uttog pollet på Riddarhuset, der han började sluta sig till de fartmansdorssska Nummerkarlarne. Nå(gra af hans akademikamrater frågade honom, hvarföre han sällade sig till detta parti, och elagstistareno svarade, att det skedde, som orden sollo, aför driftens shull.o Ilvad skall man väl säga om en lagstiftande församling, der dylika studentupptåg möjligen kunna gifva utslag i landets vigligasto frågor? Som bekant är, har man här mycket sysselsalt sig med reflexioner öfver Posttidningens ställning. Saken är nemligen, att Posttlidningen vill, oaktadt sin egenskap af officielt blad, i sina politiska uppsatser gå och gälla såsom fullkomlist coberoendep och endast ledas af sin Hulfvudredaktör och uttrycka hans äsigter. Jag lemnar derhån, huruvida ett officielt blad, då det uppträder i politiska stridssrågor, rimligtvis bör kunna annat än uttrycka r egerin gens grundsalser; men vill specielt om Posttidningen göra en liten belysning. Det är bekant, att den gamIa Slatstidningen gick med en betydlig ärlig förlust; att Posttidningen nu har större utgifter, ön förra Statstidningen, att bestrida är också tydlict, då Posttidningen tll formatet är större och omkostnaderne för Redaktions-personalen, papperet och uppsättningen således måste blifva större. Om man nu äfven antar, att prenumerationen öhat sig så, att af förokningen härutinnan de förökade utgifterna äfven kunna bestridas — ett förhållande, som jag visst ej anser vara faktiskt, men dock här såsom faktiskt vill antaga —, så återstår ju alltid det gamla desicitl att fylla. Hvem fyller detta desicit? Denna fråga har verkligen satt mig myror i hulvudet. Ej är det tänkbart, att Herr Kansli-rådet Wallmark, som nu betes hafva öfvertagit Tidn. och som, i egenskap af chef för gamla Statstidningen, bäst kände tidningens ekonomiska ställbing, vill fylla detta deficit; ej heller är troligt, att det sylles genom sammanskott från de ultraionservative, ty desse brydde sig ju ej ens om att hindra deras egen tidning — Sv. Biet — från indergång. Från hvad håll fylles då detta deicit??? hesinnar man vidare, alt Posttidningen ill sina åsigter — med undantag af dess åsiger i tull-lagstiltring — är strängt konservativ, å måste man, enligt min tanka, komma till len slutsats, att den osynlige, som betalar sioerna, måste älven vara konservativ. Nu är det ——— f FHHAATrALA. ii so Rn och