EOEREESPONDENS. Stockholm den 8 April. I N:o 62 af denna tidning tog jag mig fribeten erinra om det lofte, som Upsalastudenterna gifvit de Danske studenterna, nemligen att göra ett besök i Köpenhamn. Jag tog mig äfven friheten citera den skrifvelse, i hvilken detta löfte gass, (roende mig derigenom för en hvar bäst göra tydligt, att löftet var gifvet i så bestämda ordalag, att resan ej för innevarande är gerna kunde uppskjutas, utan att alltför mycket komprometllera de personer, som, å studentkorpsens vägnar, afgilvit detta löfte; men hvad än värre är, ett ytterligare uppskof skulle kompromettera äfven de personer, som vallade resans inställande förra året och öppna ett vidt fölt för gissningar och insinuationer, de der möjligen skulle söka förklara uppskofyct såsom härledande sig från någon vink, eller önskan, från en främmande makt, den man af gammalt känner ej hysa några sympathier för de s. k. Skandinaviska ideerna. Genom en dylik förklaring skulle, enligt min tanka, vår Styrelse komprometteras och Svenska nationalhänslan såäras. Saken torde dersore nu mera ej endast röra Upsala-studentkorps, utan Svenska nationen, och derföre är det vigtigt, att den ej skjutes å sido, ej ölverlemnas at glömskan. Med verklig lägnad har jag också af Upsala Correspondenten erfarit, att tillrustningar göras för denna resa, och da början bärmed är gjord, kan ej gerna uppskof komma i fråga, ty att nu förnya den lek, man i fjol lekte, vore en så ohjelplig löjlighet, att den aldrig kunde försvaras, Må Studentkorpsen besinna, att det i närvarande fall ej endast är några tidninasskrifvare — dessa obetydliga personer — utan Europas hela Nord, som kommer att granska dess handlingssätt! Allehanda för i gar meddelar sitt vanliga måndagsbres, deri Allehandas — x — med graten i ögonen ber Östgötha Correspondenten, hvilken, såsom bekant är, ej funnit sig föranJaten instämma i de celebra förkättringssörsöken mot Bondeståndet, för all del göra ett med de tidningar, som utmärkt sig för detta försök. Nöden är stor, som man ser. Allehanda uppmanar äfven Bondeständet, att i representationsfrågan förena sig med Borgareslandet och parera sill misslag. J.g har redan i en föregående artikel bärutinnan yttrat mina tankar, och upprepar här, att jag anser klokast, att man under närvarande förbistring i tänkesätten, hvartill just Ållehanda i sin fortjusningsseber mycket bidragit, ej bör förhasta sig, utan af2—. —