af sredstraklaterne, af ryska styrelsen i Bender, att röfvaren skulle utlemnas. Polisen sattes i verksamhet. Man erfor, att Kirdschali verkeligen befann sig i Kischenjou. Han blef gripen i en förrymd munks hus, då han i mörkret salt och med sju af sina kamrater spisade aftonvard. Kirdschali fördes i fängelse. Han försökte ej att dölja sanningen, utan tillstod sig genast vara Kirdschali. Ålam, fortfor han, sedan jag gålt ölver sPrulh, har jag ej tillegnat mig det ringaste af annor mans gods och ej heller förorättat ens den ringaste Ziguenare. Inför Turkar, Moldauer och Wallacker är jag visserligen en rofvare, men för Ryssarne är jag en gäst. Då Saphianos kom till oss i karantänen, sedan han skjutit bort alla sina kartäscher, och derpå af de sårade till de sista laddningarne begärt snappar, spik, kedjor och handgreppen på yataganerne, gaf jag honom, intagen af beundran för hans visade hjellemod, tjugo Baschlukor, (ett vallackiskt mynt om ungefär 11 styfver) och blef sjelf utan penningar. Gud är milt villne, att jag, Kirdschali, icfde af almosor. IIvarföre vilja nu ryssarne utlemna mig till mina siender?dv Kirdschali teg nu och alvaklade med lugn afgörandet af sitt öde. Han behöfde ej vänta länge, Ryska styrelsen, som ej betraktade röfrarne ur någon romantisk synpint, var ösvertygad om rättvisan af turkarnes berran och besallte, det Kirdschali skulle afföras till En man af snille och hjerta, den tiden en obekant ung ombetsman, men nu beklädande en vigtig post, bar för mig lifligt lecknat afresan. (Fortsättes.) ——— Det ena föreroendet var det andra värdt. En engelsk dam sag på sotsängen. Hon skickade ter sin man och sade honom, att hon hade