Andra dagen angrepo Hetäristerne ännu en gång Turkarne. Som de ej vågade att betjena sig af kulorna eller kartäscherne, så beslöto de, alldeles mot sin vana, att endast bruka de blanka vapnen. Fäktningen blef vild och hårdnackad. Man grep till yataganen. Hetäristerne kunde, tillfölje af Kejsarens tillåtelse, få passera Pruth och begisya sig under karantänens skydd. De började öfvergången. Kantagoni och Saphianos voro de siste på turkiska stranden. Kirdschali, som aftonen förut blifvit sårad, låg redan i karantänen. Kantagoni, en temmeligt korpulent man, erhöll ett lansstyng i underlifvet. Med den ena handen svängde han sabeln, med den andra grep han efter lansen, stötte den djupare in uti sin kropp och, kunnande på detta sätt med sin sabel nå sin mördare, störtade han tillhopa med honom, och begge föllo, på en gång, liflöse till marken. . Allt var slutadt. Turkarne blefvo segrare och Moldau var åter i deras våld. Inemot sexhundrade arnauler kringströdde sig i Bessarabien. Ehuru de ej viste hvarmed de skulle underhålla sig, voro de ändock tacksamme mot Ryssland för det skydd, som förlänades dem. De förde visserligen ett lälljetullt, men ej något liderligt lif. Tillfälle erbjöds dem alltid, att träffa hvarandra å kaffehusen i det halfturkiska Bessarabien och med länga pipor i munnen ur små koppar njuta sin tjocka kassesats. Deras brokiga snörlif och deras röda spetsiga tofflor började redan alt blekna, men ännu alltid sattes de besjedrade mössorna djerft på sned och ännu tittade vataganerne och pistolerne fram ur de breda gördjarne. Ingen hade skäl att beklaga sig öfver dem; men det var ock nästan omöjligt, alt uti desse fredsamme flyktingar igenkänna Moldaus berömdaste klephter, Kirdschalis kamrater, eller tänka sig, att denne trotsige Kapitano sjelf befann sig bland dem. Paschan i Jassy erfor detta och begärde, på grund