)å min brotder? Och enkorna, de saderlöse, fe ularmade, de sjuke och svage skulle hjelpöse omkomma i elände och jemmer. Ingen5slådes skulle finnas ngot omsesidiat biständ, naensläles någon oegennytlig hjelp i olyckan; öfverallt skulle råda egennytla, sjelskärlek och brist på deltagande. Utan sann kärlek, utan lågon verklig, ocgennyttig vänskap, skulle insen kunna glädjas med de glade, eller sörja ned dem, som sorgsne voro. Menniskohjertat skulle sammankrympa som en vissnad ros; likvet blifva öde som en öcken; glädjen utslockna som en lampa i ett af förruttnelsedunster uppfyltdt erafbvalf..... En menniska, utan välvilja, utan kärlek, utan medlidande, är ingenting annat än ett lefvande lik, en vålnad bland grafvårdarne i den hemska verldsnatten. Ännu en gång upprepar jag, att endast derigenom, att J uppåyllen budet? Alska din nåsla såsom dig Jelf! kunnen I blikva lycklige bär på jorden, och nödvåndigheten häraf bören j nu sjellve inse. härleken till Nästan är let band, som skall förena de spridda delarne af menniskoslägztet till ett helt. Råttigheten gör fri, pligten gör enig, enigheten ger lifvet sitt rätta värde, och fullkomlig enighet är mensklighetens fulländning, är Guds rike upprättadt ibland mennishorna. Ilela naturen uppmanar oss till inbördes bistånd och bjelpsamhet. Betrakten t. ex. svalorna, som bygga sina bon öfver edra bufvuden: när den tiden kommer, att de i andra, blidare lafistreck skola söka sin näring, så församla de sig och flyga till de kustor, der öfvertiödet och hvilan afbida dem. Men huru skulle det en med dissa svaga varelser, om de hvar och en för sig loretogo den lanaa färden? — Icke en enda skulle hinna fram till malet. ... Förenade äter emotstå de stormarnes valdsamhel; den svage stödljer sia på den starkare; de unge följa de äldres ledning; de utmattade inväntas af dem, som hunnit längre fram, och sålunda uppnå de tillsammans, genom förenade hrafter, genom inbördes lijelpsamhiet och bistånd, de härliga ängder, dit täget ställdes, drömmande der om sina nästen i bhembyaden, tills de ånyo samlas och förenade flyga öfver verldsbafvet, för alt på den jord, som sett dem födas, njuta till. varons och återseendets osorsalskade fröjder.