Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1845, sida 2

i... — Kastar den sig i konservatismens händer — skall den få en så bördnackad strid med liberalismen, att den ovillkorligen salier. Hade liberalismen ej söndrat sig inom sig sjelf, skulle den kunnat halva irädt i spetsen för relormvännernas förslag, men nu kan den icke serna göra det mera. Regeringen har försummat tvenne vigtiga tillsällen, att öppet och manligt ställa sig i spetsen för landets vigtigaste fråga. Det första tillfället var vid Riksdagens början, for det då hvilande grundlagsförslaget, och det andra tillsället nu — med afseende på Reformvännerras nya förslag. Och, om vi fåyttra vår tanke om styrelsens motiver härtill, skedde det första gången troliatvis af misstroende lill förslaget, men nu sednoast — af blindhet eller svaghet. Vi anse också, all Reg. icke mera bör träda i spetsen för reformen, och tro derjemte, alt Res. under sin nu varande sammansattning saknar till och med den soliditet, som erfordras för ett sådant steg, så tillvida notabene, som man kan bedöma den till följe al Statsrådet Silsvers ospes tillbännagifvande på Riddarhuset, hvilket var af en så svag och vacklande karakter, som möjligtvis ett Statsråds-program i thy fall kunde vara. Sedan man kastat ilrån sig två så vigtiga momenter som desse, sramforallt elt så vigtigt, som det sednare, då det ännu varit mojligt alt på ell Par! sameltariski sätt sammanjemkande uppgöra saken, han icke gerna något annat återstå för Styrelsen, än alt följa med strömmen. Försöker den likväl att ingripa deri, spå vi ett nederlag, lingt större, än man möjligtvis nu föreställer sig det, utan att vi för vär del likväl önska det. Men den stora och vigtiga saken har sin egen natur — och gär såherligen äfven sin egen gång, stimulerad af ett oelterrätteligt motstånd. Man bar i åtskilliga tidningar klandrat Bondeståndets behandlingssätt; men vi medgilva likväl ej full belogenhet der ill. Och saken synes oss vara ganska enkel. kesormvännerne hade i sitt moderata förslag räckt Regeringen och konservatismen ännu en gång handen till ett fredligt och sogligt uppgörande, men då likväl bade den förra och den sednare qvarstodo i sina positioner af svaghet och envishet, drog Bondestandet åter sin hand tillbaka, och handlade deri fullkomligt konseqvent, om också iche så beskedligt och sogligt, som Borgarestandet. Att reformfrågan härigenom likväl nu står mera i vida fältet än någonsin, lärer icke hunna betviflas. Men är Bondeståndet orsaken dertill? Vi prolestera deremot. Tyder man tecknen rätt, så måste man derfore anklaga Regeringen och ingen annan. Icke endast Bondeståndet, utan något hvar, som ser saken usan illusioner, inser ganska lätt, att Regeringen tyckes så till vida göra ett med konservatismen, att den liksom ännu ytlerligare vill sörmå Reformvännerne till concessioner. Slals-Radet Sillverstolpes anförande bevisar detta allt för tydligt. Hade Bondeständet i så fatta omständigheter också ställt sig i Borgaresländets concederande position, skulle derigenom alltid en ökad lörtröstan hos Reg. hafva kunnat göra sig gällande, all tro på möjligheten att fi det ännu ett eller annat sleg till, hvarigenom småningom all verklighet i reformen blifvit annullerad. Bondeständets steg tillbaka var derför, i sakens nu varande, från Reg. sida vacklande läse, politiskt rätt, oberäknadt huruvida Strindlundska fraktionen föröfrigt i sin volering hunde äga särskildta biafsigter, hvilket likval ej influerar på sjelfva saken, såsom en politisk conjunctur-sråga. i N Men, torde man nu spörja oss, på hvad sält månne då Bondeståndet väl kan tro sig om alt kunna lösa, hvad de sjelfve invecklat? Vi tro alt de ämna öfverlemna saken — åt la force des choses.4 (Ostg. Corresp) — mm oo H4— . I JE