KORRESPONDENS. Stockholm den 4:de April. Jag har i förehende artiklar nämnt, att man ännu hade hopp im att genom ömsesidiga koncessioner af Borgarech Bondeständen, hvartill jag tog mig friheten ppmana, få vid innevarande Riksdag eittidsenut representationsförslag hvilange. Numera är ock ej mycket att hoppas härpa; ty hivarken orgare-eller Bondestandet lärer vara fallet för ågra våsendtligarejemhningar i de beslut, hvarlera Standet för sig fattat. Holjden häraf blir visserligen et ytterligare fördröjande i 2 då 3 år i en förändrad representation, men detta torde orde dock vara bättre, än att, endast för att få en snar förändring, antaga relorms. innernes förslag, om hvilket nu, då man kan taga för vilvet, alt det ej blir hvilande, jag tryggt vågar påslå, att det innehåller lika mycket konservalism, som vär Sltandsrepresentation, fast denna konservatism är af ett något modernare snitt — ett påstående, som jag visserligen sorut skulle ondragit, derest jag ej bestämdt förutsett, att, om jag dermed framkommit medan ännu någon anledning var alt hoppas framgång åt detta sorslag, man från vissa hi all tillagt mig afsigten att asönära tänkesätten. 9 Ju längre resormiden sornusisenligt får mogna, ju sullkomligare blir dess slutliga seger, och denna seger torde ej vara så aslägsen, som mången högvalboren inhilskhet eller lOELIAs högvördighet tyckes förmoda. IIr Thomanders yttranden om de Sibyllinska Böckerna, I som, hvarje gång de utbjodos, blefvo allt dyrare, innefattar ej blott ett snillrikt skämt, utan äfven en profetia, som ej kan undgå att inträffa. Som sakerna nu stå och med den förbistring i tänkesätten, som nu är ridande, då folket är lullkomligt okunnigt om regeringens tänkesätt i I vitallfrägorna, och pressen, dels af egoistisk konjunblurberäknina och dels af enshusiastisk sjellsörvillelse, ej vill och ej kan reda trasslet, är ock bäst all representationen lemnar vitalfragorna oafgjorde till ett kommande Riksmöte, da man i bör kunna akänna sin regering, — ty den kan i väl icke i evishet blifva eneutralo — och tänhesätten hunnit sansa sig. Skulle några reformer vid innevarande Riksmöte kunna iillvägaDringas, måste detta ske på så sätt, att ade Radikaloo ofverlemnade sig at de sorljuste — ade Modlerateo, — och lato dessa sa fria tommar, då vi I säkert fingo reformer; men reformer al den halt, alt nationen inom loppet af några ar skulle inse deras verkliga haltlöshet och nödgas yrka ett resormerande af reformerne, och då blesve den sista villan värre än den första, och konservatismen, åberopande exemplet, skulle ånyo börja resa sitt hufvud och tillskrifva liberalismen, hvad som endast bordt tillskrifvas en sjelllorviilad, förtjusningsdrucken del af densamma. Det klokaste, man nu kan göra inom representationen under sidana omständigheter, är, att i resormsrågorna I göra intet; och det, som mest torde tala till förSvar för regeringens eneutraliteto, men som vi ej sett åberopas af de tidningar, som alagit sig i att försvara denna neutralitet, år, att II. Maj:t Konungen vid Riksdagens öppnande tydligen tillkännagaf sin önskan, att Sländerne endast mtle besatta sig med, om jag så far säga, de kuranta göromålen, samt bestämdt lofvade att snart åter sammankalla Ständerna till Urtima Riksdag, vid hvilket I. Maj:t ville framlägga förslag i de vigtigare reformfrågorna. När nu Ständerne ej gjorde asseende på denna H. Maj:ts önskan, utan började röra i allt det, som röras kunde, kan man verkligen ej mycket undra, att I. Maj:t, omgilgen af en minister, som ej förmådde lemna honom något stöd, ej ville låta denna minister alltför mycket definitivt yttra sig i frågor, dem Il. Maj:t vid Riksdagens öppnande antydt, att Han ville noga undersöka, och under Riksdagens gäng omöjligt haft att närmare pröfva. Detta är det enda sätt, hvarpå åaneutraliteteno, utan all kompromettera regeringen, kunde försvaras. — Det är också bekant, att, vid frågan om Riksdagens förlängning under sistlidne höst, just de