adliga, då adeln föga, eller intet, sträfvade oster prestlågenheter och prester icke just vilja s(rång in i verldsliga embeten, och sormodlmen gavska få komma aut gå i Wallqvists eller llcurlius solspar. Borgmästarnes inträng sträckte sig blott till en och annan domsaga och syfiade ingalunda till den civila administrationen. Af bonlc-standet var ingen ting alt befara, så länge ståndets renhet bibehölls; och derföre hafva det adeliga interressets klippskaste och mest nitiske sorsaktare äfven visat sig synnerliren angclägne att försvara den satsen, att Bonde-ståndet bor bestå af ohlandad allmoge . Odksadt allt, som är 4789 och 4809 tycktes hota adelens egentliga, gamla, vigtigaste privilegium, eller rättigheten till det inflytande, den ära och den vinst, som innehafvandet af statens högre embeten medförer, så var och är dock dermed icke så farligt så länge riksdags-vägen till dessa embeten icke stänges. I stället för alt med svett och möda och försakelser trögla den långsamma vägen fram och ändock icke hinna längre än till en Kamrerareeller, på sin höjd, Råds-plats i ett kolleggzum, behösde man blott förstå sig på all göra någon sorts uppseende på riddar-huset, med dundrande tal, i fall annars ealvorna voro någorlunda, men i annat fall och vida beqvämare och lugnare genom en i allo bepröfvad säkerhet? i voteringar och genom beredvillighet att gå till handa med listor och annat smått. I förra händelsen stod allt ophet: i det sednare funnos mindre betydande, men lugna platser att erölra, t. ex. vid tulloch post-verken; och en pålitlig? riddarhusleddamot kunde nästan alltid påräkna att icke blifva lemnad på bara backen, utan erhalla sin anständiga andel i statens medel. För en ganska stor pluralitet på riddar-huset måste tillstångandet al dessa vägar vara sjellvaste förödelsens styggelse; och ingen kan undra, alt de försvaras med lit och blod. Åti först äga en temligen pålitlig utsigt alt kunna förskaffa sig embeten, utan allt för mycken möda och förberedelse, och sedan att äga votera om lönerna till dessa embeten, är verkligen en rättighet, som ingen gärna släpper ur händerna, så vida han kan spjärna emot. Vi gå visst icke så längt, som en sarkastisk gyckelmakare här om dagen, hvilken föreslog, att en annan sorts proletärer borde halva säte och stämma i fattig-vården, för att votera om beloppet af underbällen af socknens medel; vi veta att respektera skilnaden mellan en stats-kassa och en sochne-hassa och jemnföra icke hong David med Jörgen Hattemager. Men detta hindrar icke att begripa, hvarföre det häftigaste försyaret för den sjelsskrilna lagstiftningsoch beskallnings-rätten sörspörjes från just en sida på riddarhuset, under det att ätminstone någon medgörlighet visas från en annan. Det är begripligt, att de rike, som icke behöfva embeten, och de högt bildade, som hafva en annan väg till dem, icke äro fullt så envise, som en klass, hvilken, i fall det gamla sorhållandet skulle upphöra, se för sig antingen det toma intet, eller ock nödvändigheten alt anstränga sig på samma sätt som vanligt simpelt folk. Ingen är obillig nog att påstå, alt undantag icke finnas på båda sidor, d. v. s. alt alla, som äro oböjlige, äro det af samma skal, eller att alla, som hafva samma aniedning alt vara oböjlige, äro det, icke ens att alla 2jort sig full reda för de verkliga skälen till sitt motstånd; men vi tala om massan; och den ena massan rörer siz eller samma nalur-lagar som den andra, af hvad stånd och värdighet de än vara må. (Winterbladet.) Fanfe; ettorna I