Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1845, sida 1

— — ————0— n n Den ena, eller upphälvandet af dess uteslutande rätt att äga frälse, grep icke hälften så djupt, som den andra, eller alskassandet af den uteslutande rätten till högre embeten. Den åtgärden grep djupt och satte, säkerligen mer än något annat, mordvapnet i hand på hans fiender. 4809 års concession af den uteslutande rätten alt äga säteri bör man visst icke vägra att erkänna såsom en sorts medgörlighet; men den var dock föga uppoffring för den stora pluraliteten afständet, hvilken icke baft stort bopp att någonsin kunna förvärfva hvarken säteri eller annat; och dessutom får man säkert skrilva en hel bop af den medgörligbeten på en annan råkning, nämligen begärets att med beredvilligheten att afstå åtskilligt, som man ändock i alla fall icke hoppades få behålla, besvärja stormen och köpa sig ifrån ett icke osannolikt anfall på det enda privilegiuw, hvaraf ståndet i massa hade någon hugnad, nemligen den sjellskrisna representationsrätten. bessulom bör man besinna, att concessionen af rätten att ensam äga säteri, var i sjelfva verket en financiel vinst, emedan de adelsmän, som behöfde sälja sina säterier, vunno en dubbel konkurrens al köpare: forut måste den sälj-lystne finna en köp-lysten adelsman, eller ock fick ban icke sälja; och i alla fall fick han icke så väl betalt, som när alla ägde bjuda. Så är det vanligen med s. k. privilegier, att de äro verkliga onera och innebära ingen annan egentlig hugnad, än för högfärden. Visserligen finnas några, som medföra verklig fördel; men de äro längt färre, än det vid första påseende tyckes. De flesta dessa revolutioner och vedermödor bar adeln imedlertid med temligen god kontenence. Vid reduktionen blef han verkligen förorättad och hade åtminstone martyrdomens tröst, Gustaf Ill:s åtgärder svedo visserligen; men samma tröst fanns till en del, som öfver Carl XI:s; och den sorres pöbel-hetsning och nidvisor kunde man med ganska starkt sken af högsinthet säva sig förakta. Men — hvad är att göra nu. Aldrig bar adeln varit så ansatt, och det af krafter, som hvarken kunna föraktas, eller förråda nägon lust att släppa efter. Nu bar folket begynt vilja gå till roten af hela adels-väsendet, och har redan blottat denna rot; och hvad det sett, är af den beskalsenhet, att det icke kan vara långt, till dess lusten att äfven upprycka blifver oemotständlig. Ilvad är då att göra? Att besvara den frågan hel och hållen, det väga vi visst icke ataga oss. Med den enklaste osten: aåtål och lid, hvad icke bjelpas kano, är riddarhus-massan sörmodligen icke belåten, så vidt af förelvelserna kan slutas. Ty denna folkets lust alt tilta in i sjelfva det innersta, hemliga, på skryt och hemgjord historia bygda machineriet har ögonskenligen väckt en lika stor harm som förvåning, lika bittra som bemska känslor: i fataburen råder en aldrig förr spord uppståndelse och förbistring. De, som mest sorstå, båsva; de, som ingenting lärt och ingenting glömt, fräsa af förbittring, såsom hade vatten kommit på ett hett jern. Någonting så om sårad adels-anda och om hejdlös barm vittnande har förmodligen aldrig i Sverige framkommit, som en mängd utgjutelser i de sista tiderna, om den lika arfsrätten och åtskilligt annat; man tycker sig se dods-kampens krampaktiga spånning af de yttersta krafterna, för att bita den hand, som gett det absolut letala såret. Hvar silter då detta sår? och hvarföre svider det värre, än något, som erholls vid de ofvan nämnde revolutionerna? Frioch Såkerhels-akten af 4789 och 1809 års grundlag erkände väl alla svenska medborgares lika rätt till embeten; men när det kom till verkställigheten, så tröstade man sig temligen, ty det fanns en hake, som i alla fall qvarhöll de flesta och bästa embetena i adelns händer: riksdags-förtjensternas öfvervägande rekommendation. Och dessa förtjenster forvärfvades e8 riddarhuset: tv de andliga riks—