Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1845, sida 2

— Nej, mamsell; men, när jag är väl trygg för ert lif, skall jag sjelf ötverlemna mig, i mina bröders händer. — Jag skall gå med dig, gentog den unga flickan, som medsamma konvulsiviskt tryckte hans arm; jag lemnar dig icke mer. Du tror således, att lifvet är allt för mig 2 I detta ögonblick sågo flyktingarne vid sljernornas glans cen skara tysta, hemska skuggor tåga förbi. Feodor stannade. ,Hvad är delta ? frågade Xenia sakta. — Tysb, genmålte Feodor ännu saktare och hukade sig ned mot en plankvägg, som gaf dem skydd under sin långa skugga. Sedan sade han, då det sista spöket gålt öfver vägen: Det är en afdelning af vårt folk, som marscherar så tyst och så smygande, för alt ösverrumpla grelve Trubetzskois slott. Vi äro i fara här. Skyndom oss härifrån. — IIvarthän för du mig då? o — Till en början till min morbror, 4 verst från Wologda. Denne gamle gubbe är sinnessvag, han skall icke förråda oss. Der skall ni byta om kläder, ty i dem, ni nu bär, skulle ni lätt kunna blifva igenkänd; se här äro andra. Min mor skall stanna hos sin bror och jag hoppas alt, före dagbräckningen, laga alt ni kan komma till Thelenefs Ulflyktsort. — Du vill återgifva mig åt min far, tack; men en gång der ?... sade den unga flickan ängsligt. o — En gång der... skall jag säga er farväl. — Aldrig. — Nej, nej, Xenia har rätt, du skall blifva hos dem, utropade hans arma mor. — Thelenef skulle icke tillåta mig deto, svarade den unge mannen bittert. x Xcnia insåg, att det icke var rätta ögonblicket att svara. De tre flyktingarne fortsatte under tystnad