Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1845, sida 3

Biträådo, säger han, Hpaf salig under-intendenten de Falloy. som lifligt åstundade att deltaga i försöket, lät jag till afrättsplatsen utbära en liten kullerstol, på hvilken jag ställde ett med stött gips uppfyldt kärl. Omedeibariigen efter första afrältningen, som skedde med en märkvärdig hastighet, tog bödeln hufvudet och satte det på kärlet, med den blödande delen nedåt i gipsen. Närmande genast min mun till örat på hufvudet, kallade jag Araben vid namn, under ået Hr de Falloy uppmärksamt examinerade hans ögon. Meu jag målte shrika bäst jag ville en och en hals minut, ingen rörelse förmärktes i ögonen eller i ansigtet, som gaf tillkänna, att hörsela bibehåhit den minsta känslignet. Samma försök upprepactes på det andra hufvudet med en ronare. Jag åtog mig att examinera ögonen, under det tt? de Falloy, med sin Stentorstämma, som roparen gjorde till en rullande åska, kallade Araben vid namn. Besultaterna voro alldeles desamma som förra gängen, och ögonen forb!efvo fullkomligt ovörliga.n fir Bonnafont gör den stutsatsen, att efter halsens fullkomliga afskäravde lafcäder, om icke en verklig död, älminstone en så stark dåning. att döden inträflar, innan nagot sinne, ens i ringaste grad, kunnat återså bruket af sin förmåga att emottaga intryck. —— Ett ämne till en roman. En ung man i Paris ålskade dottren till en rik borgare, och älstades af henne tillbaka 3; men fadren tvang hevne att att gifta sig med en annan. Honå Insjuknade snart af sorg, dog och begrots efter 24 timmars förlopp. Hennes olycklige älskare fick dödgräfraren till att öppna grafven, tog liket och förde det hem till sig, frotterade detsamma med varma servietter och sökte under tusende kyssar och omfamnivgar att kalla henne till lifs igen. Det lyckades; om några timmar begynte hon att sucka och vaknade. Det sällsamma genom döden förenade paret begaf sigj häriuppå till England, kom dock om några år tislbaka. i det den ateruppväcktas nya maka gjorde anspråk på den henne tillkommande förmögenhet. Nu uppstod en den besynnerligaste process. Den förste mannen påstod, att hans sordna fru ändau tillhörde honotn, den andre deremot, att hon vore död för denne och blott till för honom i det haa hade honom att tacka för sin räddning. Men då domstolen tycktes vara sinnad, att fålla utslaget till den förste mannens fördel, så afvaktade det med en ny skilsmessa hotade paret icke processens utgång, ntan vände tillbaka till England. a nn — . 5 — — — —