af träldomen och lilegenskapen; upplysningens utbredande, äfven till de s. k. lägre solkklasserna; ulvecklingen af sedlighetskänslan och det ioslytande, som denna utveckling halt och har på sederna och lagarne, hvilka allt mer och mer antaga en förut okänd prägel af mildhet och billighet; menniskornas beundransvärda eröfringar inom naturens ouråde, såsom en frukt af vetenskaperna och deras användande; sträfvandet efter kunskaper för att genom deras inhemtande blifva nyttiga och anseddesamhällsmedlemmar — med ett ord: för allt det goda, hvarigenom vårt sociala lif höjer sig öfver forntidens och öfver de folks, för hvilkas ögon Evangelii ljus ej ännu uppgått. Till dessa och otaliga dylika fördelar halva äfven obestridligen sällat sig många skadligheter; men det goda har utgått från christendomen, och det onda från dem, bvilka antingen rent af förfalskat Herrans ord, eller handlat i strid emot dess heliga föreskrifter. Skadligheterna måste tillskrifvas dels den menskliga ofullkomligheten, dels de tidsförhållanden, under hvilka de, tillika med de andra yitre formerna, uppstått, dels menniskornas djupa okunnighet, som mera fästat sig vid skalet, än vid kärnan; mera vid bokstafven, än vid andan ; mera vid formen, den bräckliga, förgängliga, än vid ideen, den starka, uppåtsträfvande, odödliga. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: denna oordning skall icke länge ega bestånd; dess slut är hardt nära. Den sanna christendomen ligser väl nu, liksom omhöljd med en svepning, begrafven under de jordiska formerna ; men den skall snart uppstå i den fulla glansen af sin eviga ungdom, och en ny dag skall randas öfver jorden. Renad från alla tillsatser och menniskofunder, är Religionen menniskoslägtets första och sista lag. Den är en emanation från Gud, och till något högre mål, än Gud, kan ingen menniska sträfva. Religionen ärden brygga,som förenar himmelen med jorden, det förgängliga med det olörgängliga; det timliga med det eviga. Till det Högsta Väsendet gisves ingen annan väg, än religionen, det är: kärleken — kärleken till Gud och nåstan. 4Gud är kärlekene, och lika som blodet strömmar från och till det klappande hjertat, så strömmar äfven Guds kärlek ut ibland menniskorna och från dem åter till Honom, kärlekens ursprung. Ju starkare denna ömsesidiga vexelverkan blir, ju varmare och hastigare denna kärlekens flod ifrån menskligheten ålerströmmar till sitt upphos; desto mera hår, ma sig menniskorna siti stora mil, desto förr uppfylla de sin bestämmelse: att, förenade med Gud och med hvarandra inbördes, bilda en enda omätlig enhet både i himmelen och på jorlen. llafver icke Christus sagt: CKoOmmier till mig J alle, som arbeten och ären betungade! Jag vill vederquicka edera? Och hvad var Chrikus annat, än ett det renaste, sörsinnligade uttryck af Guds oändliga kärlek till menniskors barn ; en uppenbarelse af denna. kärlek under ordisk form; en förkroppsligad emanation af len från Skaparen till det skapade utan återändo utströmmande kärleken 2... Välan! En dag skola ock alla jordens slägter komma till Uonoma, och den dagen är måäända närmare, än mången kan sörmoda; rejan gryr den i framtidens sköte. Ännu se vi jen väl otydligt, såsom genom ett dunkelt glas; nnu vandre liksom i en svag skymning: men