Honom; att vilja endast och allenast det, som Han vill, och söljakteligen uppossra sin vilja i allt, som man kan vara öfvertygad om icke öfverensstämmer med Hans, den Eviges. Just i denna sjelfförnekelse, i detta sinnelag, genom hvilket vi erkänna hans vishet, rättfärdighet och allgodhet, och för oss sjelfve tillstå, att vi äro intet och Gud Allt — just härutinnan består hufvudsumman af den dyrkan, som alla skapade varelser äro Honom skyldige: detta är alt tillbedja i anda och sanning.4 Men är icke äfven kärleken till vår nästa en sjelfförnekelse, en uppoffring? — Jo den är ett frivilligt, ouisäglig glädje alstrande, offer; ty genom kärlek lefver man i dem, som man älskar, och denna försmältning i kärlek, hvilken gör alla fröjder och sorger gemensamma, renar och helgar värt inre väsen och sträfvar att göra alla menniskor liksom till en enda, den der, genom en städse tilltagande, städse innerligare insorlisvande med Gud, på sätt och vis sammanslyter med det Högsta Väsendet. Gud sjelf underlättar och befordrar denna sörening mellan sig och menskligheten, i det alt han meddelar sig den i sin makt; sin sanning och sin kärlek. Gud är sanningen och ljuset; den Honom följer, han skall icke vandra i mörkret. Utom honom förmår menniskan intet. Förvexlen icke den i sjelfva verket enda och oföränderliga religionen med de olika yttre sormer och tillsatser, med hvilka man beklädt henne! Dessa äro osullkomliga, kraftlösa, åldras och försvinna. De äro menniskors verk och, liksom menniskorna, underkastade förgängelsen. Den omklädnad, som religionen genom menniskornas åtgärd erhållit, bon förgås; men icke sjelfva den gudomliga läran, icke religionen sjelf. å(stostets former äro många, det gudomliga är ett. När dessa, genom hvilka religionen försinnligades, multna och återgå till sitt ursprung, så bilda sig nya, fullkomligare, till hvilka fröet låg i dem, som förgingos. J ären födde Christoe. Tacken Gud derför! Gilves det en sann religion (och blett den gudlose kan förneka, att en sådan finnes) ett band, som i kärlek förenar både menniskorna inbördes och dem med deras eviga upphof; så är det christendomen, kärlekens, föreningens och jemlikhetens religion, ur hvars friska, evigt flödande källa rättigheter och skyldigheter oskiljaktive uppqvälla. Jemfören de christne solkslagen med andra jordens folk, och J skolen snart inse de fördelar, för hvilka menskligheten har I att tacka christendomen, såsom: upphälvande 3n3n3n333333—