—— 4c4242Q2ecet g3 sende, som skapar, uppehåller, lifvar och regerar, allt — är det icke....GU D? Ve, ve, den gudlöse! Han hungrar efter en näring, som hela skapelsen erbjuder honom; han torstar efter en dryck, af hvilken alla skapade varelser vederqvickas; i det ödsliga, hemska mörker, i hvilket han blindvis störtar sig, fattar han och pressar mot sin förtorkade mun endast... dödens tomma, iskalla bröst. Alt sträfva efter Gud, är att söka förening med honom, och genom Honom med allt, som eitersträfvar den Oändlige. Det är en sträfvan efter det bögsta goda, det högsta fullkomliga, en varm, innerlig trängtan efter den högsta möjliga utbildning. berlore lärde äfven Christus: 4 Farer fullkomlige såsom eder himmelske Fader fullkomlig årly Hvad vill det säga? Kan väl menniskan någonsin uppnå samma oändliga fullkomlighet som Gud? Nej; men hon skall, så vidt i hennes förmåga star, söka att närma sig densamma. Såjunda hafva hennes sträfvanden ett mål, — ett mäl, som hon känner; och hon kan således inrätta sin lesnad efter de grundreglor, som utgöra hela mensklighetens, efter de lagar, hvilka, om hon hörsammar deras föreskrifter, slutligen leda benne till urkällan för allt lif, till — Gud. Utan kärlek kan kan ingen förening äga rum, ty kärleken är den kraft, som skall förena. aAlska derföre Herrar din Gud af allt ditt hjerta, af alla dina krafter, af all din själ och af all din häglo — Detta är detta är det första och yppersta budet. Det andra är thesso likt: a Du skall älska din nästa såsom dig sjelf!lo Den, som icke älskar Gud öfver allting, han älskar allena sig sjelf, ty han kan icke hasfva något annat mål, något annat syfte här i verlden. Den, som icke älskar sin nästa såsom sig sjelf, han älskar icke eller Gud, och kan icke älska honom, ty i kraft af den fullkomliga enheten af Guds väsende mäste all sann kärlek i honom hafva sin upplösning. Att älska Gud, är att åkalla Gud, och bönen är själens åkallan, den vinge, på hvilken bon lyfter sig till saremalet för sin kärlek, hvilket bon dyrkar och trångtar att komma i besillning af. Bönen är kärlekens språk, tolken af själens innersta känslor. Den, som icke beder till Gud, han kan ej heller aldrig rått älska honom. Alt älska Gud, är alt med fullt och barnsligt förtroende öfverlemna sig ät honom; alt losslita sig från sig sjeli, för att blifva ett med