in Republikans Trosbekännelse Fo Hufvudsumman af de pligter, som äro lilvets älla, och inbegreppet af de sanningar, hvilka lena dessa plister till ett evigt rältesnöre, bilda et, som vi kalle religion, detta band, hvilket å ett så fast och öfvernaturligt sätt förenar medmmarne af ett samfund med hvarandra. Den, m förnekar religionen, han förnekar äfven pligerna. Alldenstund det gifves sanna pligter, så näste det äfven gilvas en sann religion; och då bligterna till sitt innersta väsen äro olöränderiga och allmänna, så måste äfven religionen till ilt innersta väsen vara allmän och oföränderlig. I För att uppfylla pligternas kraf, måste man ro på deras rättmätighet; soljaktelisen äfven tro vå de sanningar, på hvilka de äro grundade. såsom den första grundvalen, det första vilkoret för allt moraliskt lif, det första förbehållet sör samfundets och menniskoslägtets bestånd, uppställer dersore Religionen tron; men men icke en löd tro, utan en tro, som visar sig lefvande i ina gerningar. Tron är menniskan medfödd, liksom alla blomnans delar ligga inneslutna i det frö, som man tsår i jorden för att se henne uppvexa. Hela menniskoslägtet, ehuru under olika sorner, tror på ett högsta, skapande, oändligt Väsende, och Guds namn, Allfadrens trefallt heliga namn, återfinnes i hvarje mera utbredt språk. d Det tror, att Försvnen i synnerhet vakar öfver menniskorna, upplyser, undervisar och leder det på de vägar, som det vandra skall, för att uppnå dess stora och höga bestämmelse. Det tror att det gifves en högst väsendtlig 1 skillnad mellan det goda och det onda, mellan I det rätta och det orätta; det tror på en vallrihet dessa olika principer emellan; tror på en i belöning eller ett straff för menniskans här på i jorden verkställda handlingar. Det tror, att menniskan, på andra sidan denna korta, jordiska vädjobana, bar ett annat, fullkomligare lif att förvänta, ett lif, som sortvarar i en utsträckning af tid, hvilken ingen menniskotanke ännu har mäktat fatta: i evighet. Tro, hvad hela menniskoslägtet, eller åtminstone flertalet af detsamma, tror! Hvad vore pligten utan denna tro? Huru skulle man kunna förstå densamma?.... Pligten förenar; och består enigheten i något annat, än ett gemensamt sträfvande till ett och samma mål? Är icke den gemensamma, alla skapade varelsers medelpunkt detta oändliga, odelbara Vå— —— 1