Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1845, sida 1

pilar och videbuskar, som vexa här och der längs dessa djupt liggande kanaler, gräfde genom slätten, den de fåra i olika rigtningar, utan att bidraga till dess förskönande eller fruktbarhet, ty vatten, som på så sält förrinner, förbällrar icke en sumpig jordman. Från slottets fönster utsträcker sig utsigten på ena sidan öfver sjön, som erinrar om hafvet, ty dess jemna och sandiga stränder, försvinna mornar och allnar uti horizontens dimmor, på den andra, öfver vidsträckta betesmarker, genomskurna af grafvar och öfversådda af häckar af videbuskar. Dessa betesmarker, som aldrig mejas, äro landets förnämsta rikedom, och skötseln af den boskap, som fritt kringströfvar å desamma, utgör böndernas nästan enda sysselsälilning. En morgon var Xxenia utgången med sin far, för att öfvervara uppräknandet af de hjordar, som betade vid stränderna af sjön. Detta var en förrättning, som hvarje dag verkställdes af intendenten i egen person. Djuren, pittoreskt uppställde framför slottet i hopar på något afstånd från hvarandra, lifvade scenen och stodo der på gröngräset så glänsande och blanka i soluppgången, under det klockan i ett närliggande kapell kallade till morgonbönen några qvinnor, som slillsolje af sine kroppsbräkligheter varo frikallade från arbete och några skröpliga gubbar, som med nöjdt sine njöto den ro, deras alder tislsörsäkrade dem, ODSse, min far, sade Xenia i det hon gick öfver den jordbro, som med slätten förenade halfön, hvarå slottet var beläget, ose hur fanan svajar på min dibroders hydda.o Ryska. bönderna bruka att med sina Herrars tilllåtelse lemna sina hem och begifva sig till närliggande städer, ofta till Petersburg eller Moskau, för alt der söka arbetsförtjenst, och betala i så fall en algift till godsherren; hvad de derutöfver hafva i behållning blir deras egen förtjenst. När en af dessa resande lifegne kommer hem igen till sin