Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1845, sida 2

AA mmm arsa I 2—h ————— — mindre renhårigt konservativa än efterträdarens, utan deraf, att han icke var en hitslig, vispig, i tid och otid mot tiden skymsande, påflugen och högfärdig tok, utan en jemn och allvarsam man, som icke hotade med kulor och brut, så snart en sluga surrade. Med de egenskaperna blifver en embetsman tåld, äfven af olika tänkande; men verlden har en ohjelplig vedervilja emot sjeskar, som förhälva sig och ondgöras och ulsara i anatbemer, så snart nåson ling stöter emot deras lilla grölmyndiga, förnäma jag. Det är lustbart att se, burn dylika små fräsande och braskande jag försöka inblanda allt , hvad embetsman heter, i sina vedermödor och inbilla dem, att det icke är för det onödiga ljesket eller paflugenheten eller odugligheten eller, med ett ord, embetets dåliga utosning, som de lida spott och småälek, utan blott dersore att de äro embetsmån. De förespegla embelsmannacorpsen, alt alla dess medlemmars rykte och välfärd stå på spel genom det offentliga omdömet; de tala om detta, såom ett oundvikligt öde, för att sa sig kamrater i eländet och icke behöfva stå der ensame bränmärkte. Den rättskafsens och duglige embetsmannen ler dock ät shrämsholt, utan att dock just derföre göra sig bärd med koppar-sorhydning, kabblar och dylikt. eott en bop embetsmän, som sjellve icke varit för piskan, ändock sjunga samma melodi, kommer dels deraf, att det är en förnäm Jargon, dels deraf, att de vål skulle kunna önska de gamla goda tiderna tillbaka, då nära nog all eick an. Utan att vara antastade, känna de sig dock generade. be egyptisha könsrytor, hvyarom traditionen talar, äro alldeles bortsopade af den olyckliga offentligheten — det är den stora sorgen. Dessa srytar öfverflödade icke blott med extra emolumenter, utan också med heder och anseende, d. v. s. lillsälle alt opåtalt förhäfva sig, hvilket för vissa äger elt oemotstandlist behag, ja ulgör nästan ett villkor för deras tillvaro. Man lycker det icke vara nog, alt man äser fordra lydnad i tjensten och sina beslut verkställda; man vill äfven se sin värda person fjäsad och framsatt utom ljenslen, man vill äga en smula opatalt godtycke älven så. Det är i detta afseendet, som klago-visorna äro roligast att förnimma, äfven som ommast. Det är der, som den uppblästa bördshögsärden faller in med sin bium-bas. i (korisättes.) Ff AAHH: