Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1845, sida 2

———— ———— —— —— — byllar rätt och sanning i denna fråga, ändock tillåter sin egen närmaste organ, att dagligen arbeta sina motståndare i händerna? Kunna väl mer än tvenne förklaringsgrunder till ett sådant fenomen utletos: antingen att Regeringen icke will hylla det beslut, tre Stånd nu tagit, utan i hemlighet önskar gynna Ridderskapets och Adelns anspråk att få ställa sig olver den allmånna civillagen; detta är den ena sorklaringsgrunden : den andra äter, att Regeringen hyser fruktan för adelsmajoriteten och biskoparna. Ungefar enahanda är förhållandet i reyresenlalionssrågan. a Detta är mycket, mer än mycket sagdt för att komma från det hållet. Öfver Landshösdingen Ir Gresve C. 6. LöWenhielms inställelsetal har avinterbla deta anställt följande betraktelser: Till slut kunna vi iche afbålla oss att framkasta några reflexioner öfver förföljelser? af pressen mot offentliga personer och embets män, hvilka reflexioner otvunget föranledas af ett tal, som en viss Landshöfding hållit vid jnstallerandet af en Borgmästare. Talaren for ut emot yttrande-rättens missbruk i tadel af embetsmäån och tröstade den tillträdande Borgmäslaren med den utsigten att blifva misshandlad och smådad, och Gud vet hvad allt. Delta kan visst hända, men NB. om han skalle så ställa sis, att ban sortjenar det. Vi känna icke den installerade, men äro fullt öfvertygade, alt om ban är sitt kall vuxen, om ban med ärlighet och nit och sans och lugn förvaltar sitt embete, om han iche af kitslighet eller högfärd retar tänkesätlet emot sig, om han icke kopparförhyder? sitt bröst, eller snor sina nerver till kabblar?, just i asfsigt art brottas med menniskors tänkesått och känslor, så han han vara temligen trygg sor den så mycket omskrikna förföljelsen. Föga mera år denna att hefara, om embelsmannens politiska tro är olika med den stora pluralitetens, än om ban för denna uppbäres af allmänna rösten. Ser allmänhelen ögonskenligen lugn och värdighet och kraft och opartiskhet i sjelsva embets-utösningen, så får hans trosbekännelse vara oantastad. Exemplen härpå äro ganska många och drabbande. vi bafva t. ex. ljugesyra Landshöfdingar i riket; och bland dessa, älven då lwarenda ännu var tillsatt af det ombragensa och endat på politisk renlärighet seende gamla systenet, hafva högst fyra eller fem varit föremål for et bittert och ihållande offentligt tadel: med d? osrige har det endast någon enstaka gang inträffat, att ett särskildt beslut i ett mal blifkvet hriliceradt; och flere af dem, om de än i allmänhet stått i en synnerligen spand ställning till den stora pluraliletens tänkesätt och sorut blifvit mäkta illa medlarne af omdomet och pressen, hafva dock genast njulit rättvisa, så snart de visat tecken till drift och klokhet, såsom händelsen var med Ir v. Hartwansdorff, då ban var Landsbalding. Pressen nästan täflade om att erkänna hans duglighet i den ombets förvaltningen : hon syntes angelägen och elad att få berömma, när något berömvårdt verkligen framstod. Landshöfdingen med det kopparforhydda bröstet och kabbel-nerverna hade sjell en företrädare, om hvilken, så vidt vi minnas, icke ett ondt ord sörspordes i pressen ; men detta kom ingalunda deraf, att hans politiska tänkesätt voro liberalistiska eller