——5—7——— —ddlaaclcllstäar tw0b ——— — — ett sruktansvärdt intryck på hans dystra, passionerade karakter. IIan rasade, han gret; han beskylde henne, den olyckliga, för den skändeligaste trolöshet, han sorbannade hela dvinnoslägtet. Hela den följande natten vakade han; länge suckade han och vred händerna, derpå sprang han till Pianot, för alt sjunga den hemlighetsfulla sången, men han förmådde det icke. Logn och bedrägeri utropade han; Allt ljuger, sjelfva himlen ljuger! och i raseri slog han med handen sönder flera tangenter. Borta voro alla hans förhoppningar. En stor konstnär har alltid förvärfvat sig en förtjenst högre än börd; detta visste han, och hade derföre aldrig tvislat, att icke han skulle kunna vinna den älskades hand, trots föräldrarnes stolthet öfver sina anor. Ändteligen beslöt han att resa till henne; han ville träda fram och tillintetgöra henne med sin åsyn. Så snart det dagades, lät han genast packa in sina saker, och en timma sednare satt han i en resvagn på landsvägen. Han hade sedan middagen föregående dag ingenting förtärt, håret hängde i oordning kring hans hufvud, ögonen stirrade vildt och spöklikt ur det bleka ansigtet, och hans själ var i en seberaklig spänning. Sjuk och eländig anlände han till hufvudstaden, der han hoppades finna den ealskade. Men hon befann sig tillika med sin gemål i Stutigard. Joseph begaf sig då till sin födelsestad, hvarest han besökte sin aftedne, älskade faders graf och den vördnadsvärde borgmästaren. Denne tryckte sin skyddsling med stolthet och glädje till sitt hjerta, då han såg en orden, gifven af en konstälskande monarch, pryda hans bröst; men allt för snart förvandlade sig hans glädje i sorg, då han öfverlygades, att ynglingens lefnadsmod var borta, och ledsnad vid lifvet helt och hållet bemäktigat sig honom. Ja, med förskräckelde trodde han sig under samtalets lopp märka en verklig sinnesfrånvaro. Han tog honom derföre i sitt hus, men oaktadt all den vård, som egnades honom af borgmästarens maka, hvilken med moderlig omsorg vakade om honom, oak