Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1845, sida 1

—— — ———— hierarkien, hvars verktyg vågade kalla sig solkens fäder och lärare. Den, som icke bar lärt att känna och genomskådat dessa verktyg, kunde visserligen, att doma af deras ljusliga ord, komma på den tanken, att bland dem funnes ljusets änglar, fridens budskap, salighetens förkunnare. bock, hvar är välsignelsen de sprida ? hvar lyckan de medsora? Hurudan är deras moral? IUlvad bar religionen, som skall lyckliggöra folken, blifvit under deras hånder? — Men töcknen försvinna och andarnes bojor brytas. bet märken J väl! Derföre dessa nödrop! Dem, som icke veta och känna, att villornas och vantrons rike är hardt nåra sitt slut, vill jag bevisa det. Sen, sedan jag uppträdt mot eder, med enkla, enlaldiga ord skildrade edra förderlliga funder, hvad sade och gjorde folken, icke allenast det tyska, utan äfven de främmande? J veten, all de, lilvade af en högre ande, uppsprungo ur sin dvala. J hören, J sen det aann i denna stund. IIVad gjorden J? Förbannelse och hallullt bot läten J ljunga från predikstolarne, med stormande isver anropaden J censuren (en bedroslig uppsinning!) om bjelp emot pressen; fängelse, karbända hvad än värre är bollen i redan i beredskap i bakgrunden. Emot hvem? — Emot mig och ala dem, hvilka uppträdde som tolkar ät sanningen, den missbrukade religionen och folkens länge undertryckta klagan och jämmerrop. Och sannerligen komme det blott an på eder, som st gerna hallen eder kärlekens och ljusets apostlir, så skulle jag och mången med mig icke mer skåda ljuset. Mig kallen J en falsk prdet, förrädare, Judas, menedare, solkuppviglare, lemagog, kommunist och himmeln vet hvad me. I tillropen mig detta i edra kyrkotidningar. från edra vigda predikstolar småden och sortalen J mig. Men hvad båtar eder detta ull? Till intet, allsintet, fastmer skadar det er. Och hvem är jag då, i jemforelse med eder? En helt simpel menniska, utan rikedom, utan makt, en menniska som icke bar annat hem, än i hjertat på sina vänner och storsta delen af de af eder misshandlade folken. Men en menniska, som fasade för att bedraga folken, som blygdes för alt vara en hycklare, och som visade edra feta gäll ifran sig. En menniska, som okonstladt och rätt fram talade några ord för den missbrukade religionen och de bedragna menniskorna, och som J derför hafven afsalt från embetet. — Ilvad uträttaden J dermed? Ingenting, alls ingenting? Folken vela icke mer sätta någon tro till eder, emedan de blifvit bedragna. Den största delen af nationen är lik———