Såpbubblor. Första Blåsningemn. 4. OSKULD. Ser du den väna ungmön der borta i choret, henne med den höga, rena pannan, de rika gylTTR RR TR IR RAAAAAA ERA lene lockarne, det klara, himmelsbla ögat, de rosoch liljefärgade kinderna, den på en gång öppna och blygsamma blicken, den Iriska, lilla, purpurfärgade munnen, den smärta, elastiska vexten; med elt ord: henne, på hvilken allas blickar med välbehag hvila; henne, som nu, främst bland hvitkladda systrars tal, knäböjer vid altarets fot, för att inför Herrans ords tjenare förnya sill döpelseförbund?... Ja, ja, du ser henne, ser, huru hennes rena själ återspeglar sig i i den tår, som darrar i hennes öga; ser huru hennes blick hvilar på den gråhårige, vördade läraren; ser, buru hon liksom insuger hvarje kärlekens och förmaningens bevingade ord, som flyger öfver hans läppar; ser huru hennes jungfruliga bröst höjes och sänkes under inflytandet af de heliga känslor, som genomströmma hennes skuldfria hjerta. ... Ve, ve, att det blott behölves några få år för att omgestalta denna härliga, upplyftande syn i en bild, som företer en snörrät motsats al hvad som nu så djupt och innerligt fröjdar vårt hjerta! — I detta bröst, ännu så fritt från lidelser, skola snart passionernas och begärens stormar rasa. Detta klara, blå, blygsamt blickande öga skall, måbända innan ett lustrum är sorganget, vara matt, eller brinnande al lidelsernas förtärande eld. Detta öra, som pu med så mycken uppmärksamhet lyssnar till den vördnadsvärde lärarens förmaningar, skall, måhånda några så månader härefter, med ännu större uppmärhsamhet lyssna till en lörförares smickrande ord. kindernas rosor skola blekna och försvinna; munnen, omkring hvilken ett förhlazadt leende nu leker, förvridas till ett förtvillans sönderslitande hånlöje; den vissnade, hopsjunkna barmen höjas och sänkas under känslor, så himmelsvidt skiljda från dem, af hvilka den nu genomströmmas, som Saturnus är skiljd från solen; alla nu aslagda, heliga löften uraktllåtas, glömmas, kanske hånas .... Vän, du, som försjunkit i den förkroppsligade oshuldens beskådande, vänd bort ditt tårade öga! Den skimrande säpbubblan har .... brustit. 2 KÄRLEK. Hvilka äro väl dessa tvenne, som, arm i arm, — — — — — —