men det lyckades honom ej; dock genljöd ännu alltid samma alskeliga melodie i hans Själ. Han ilade till Pianot och försökte att kalla de hänryeckande tonerna till lis. Sakta försökte han, att härlill lämpa ord: en sång till den älskade, som han hade förfettat, och se! de passade. Smänigom sjong han högre och säkrare, och så uppstod en kärlekssång, hvars hemlighetsfulla behag underbart hänförde honom; ty det var henom, som vore den älskades ande honom nära. Så olta han sedermera sjöng densamma kände han sig underbart uppmuntrad och lifvad af nya förhoppningar. Bakom det Grefiiga palatset fanns en skön park, som sträckte sig ända till promenaden på vallen, saml var skiljd från densamma genom etitjernstakel. I parker stod ett lusthus, och i detta var, enligt läkarens förordnande, for Marias räkning inredd en treflig bostad, hvilken hon, med sin nioder, en kammarjungfru och en trogen sjenare hade tagit i besittning. Kuren begynte. Straxt eller första försöket föll Maria i en inagneltisk sömn. såkaren förklarade, att vid kurens framskridande ett tillstånd af clairvoyance skulle inträda; och han hade icke bedragit sig, ty redan tre dagar derefter begynte Maria all tala under den magnetiska sömnen. Flickan satt i half liggande stållning på en ländstol, med sotterna på mjuka dynor och höljd i ell sidentäcke. Det var emot aftonen: läkaren salt framför henne och grefvinnan dröjde väntansfull i ett hörn af rummet. Öfver den sjukas bleka ansigte hvilade ett öfverjordiskt behag, liksom alliid under helsans dagar. Hon andades stilla och lungt, under det magnetisören oaflätligt häftade sina ögon på den sofvande och med en mågtig viljas kraft beherrskade hennes tillstånd. Slillheten i rummet afbröts endast af urets gång. Plöstigen rörde Maria läpparne; läkaren närmade sig , en lått suck hördes från den sofvande. Huru når ni, dyra grefvinna? frågade läkaren deltagande; nen Maria svarade icke; ett flygtigt Icende förskö— —