de tillaragelse. Den nykomne, förut omtalade riksdagsmannen Johan Johansson fsrän Örebro Län hade, i anledning af Kongl. propositionen om statsverkets tillstand och behos, uppsatt ett skriftligt anförande, hvaruti ban uttryckte sin förvaning osver de äskade stora anslagen och hvilket han ämnade ingifva i det plenum, då nämnde proposition skulle rewitteras till Statsulskottet. Dagen kom, men Johan Johanssons anförande uteblef, till solje af de mest omma och rörande föreställningar, som han under tiden fatt mottaga fran mer än en af Talmannens närmaste omeisning. Nu äro anmärkningar mot regeringen förfärliga synder, men sordom benämndes de yttringar af sjelsständighet och oberoende; eller var det icke så, värdaste Altonblad? Hvad vi förmält om Strindlund bar ådragit oss ett särdeles ogillande i Altonbladets uppsats, och visse interlokutörer hafva icke beller underlåtit att härför bestraffa oss. Vi sade, att Strindlund är en bland de skickligaste riksdagsmän, som någonsin funnits, och derjemte kanske den störste tacticus. betta bestrida icke ens hans ifrigaste vedersakare inom Ständet, och Aftonbladet, likasom interlokutörerne, synes äfven vilja medge det. Vi nämnde derelter, att ban nu är den förste att bevaka Ständets bästa, med en takt och bållning, som olta kommit Ständet att nästan mangrannt förena sig med honom. Värt omdöme här gällde således hans närvarande förhållande, men ej bans antecedentia, dem man borde finna att vi, genom ordet nu, gjorde till en motsats. All Strindlund vid denna riksdag skickar sig så, som vi uppgilvit, det kunna alla de riksdagsmän intyga, som vilja och våga hålla sig till sanningen. Vi berättade blott ett factum, som icke kunde undvaras i vår skildring af BondeStåndet, såvida ej denna skulle blifvit ofullständig. Huru detta factum tillkommit eller, med andra ord, af hvilka anledningar Strindlund nu uppträder i en alldeles olika skepnad, är något helt annat. Låt vara, all det sker antingen i sammanhang med Ådelns och Preslernas oppasition, eller blott derföre, att han ser sig nu kunna triumfera öfver sina fordna antagonister inom Ståndet, men verklighet, obestridlig verklighet är det likväl. För det vi uppenbarat den, har man haft all möda ospard att göra oss till handtlangare åt de så kallade aconservative. Det hugget går oss förbi. Vi genomskåda nog de motiv, hvaraf Adelns och Prestestandets majoriteter ledas i sin opposition, men vi tycka, alt man ej, dersore att dessa motiver flyta ur en grumlig källa, bör förklara allt motstånd mot styrelsen obehöfligt och misstänkt till dess syften. När de väntade storverken en gång komma, kan det vara tids nog att höja lossängerna. Till slut två ord, som icke röra Aftonbladet. Den correspondent, som från Stockholm lemnar notiser åt Handelstidningen, har icke tvekat att påstå, det vår oftanämnde artikel abestämdt bade en intrig till mål-o Ett dylikt angrepp från det hållet mäste förvåna oss. Har då correspondenten ej sett vårt uttryckliga förklarande, att vi togo till pennan, för att bekräfta hans egna, af Aftonbladet motsagda uppgifter, rörande Bondeståndet? Att detta och endast detta utgjorde anledningen tyckes äfven vara begripligt deraf, att vi tillförene icke skrifvit en enda rad i Handelstidningen. Hade vi velat, genom en tidningsuppsats, spela någon intrig, så kunde vi ju beredt oss tillfälle dertill i någon här utkommande tidning, t. ex. Minerva, som nu aftryckte artikeln och derigenom visade, att den icke skulle blifvit af henne försmådd. Dessutom, och då det är lätt gissadt, att correspondenten syftar på de sedermera inträffade händelserna i Bondeständet, få vi anmärka, att, om vi hade haft dem i sigte och varit intriganter, det ögonskenligen låg i vårt interesse alt tiga stilla, för att ej i de stora tidningarne framtvinga de larmskott, som nu der aslossades i följd af vår artikel. Huru man således vänder på correspondentens beskyllning, visar den sig ogrundad och förhastad. Slockholm den 41 Mars 4845. A— -— AA Ave