—ssse..ä I — —— —— ——1242 ren satte sig på kuskbocken, och långsamt skramlade åkdonet nedför berget. Iiastigt lade Joseph till hyddan, för att af värden få veta familjens namn, men der kunde man icke gifva honom någon underrättelse. Annu hastigare ilade han efter vagnen. Maria och grefvinnan hade intagit sonden af vagnen, grefven, och de n gamle herren sulto baklänges. Joseph blygdes att gå före eller i bredd med vagnen, han följde alltså efter, sedan han beslutat, att träget följa densamma och efter mörkrets inbrott sätta sig upp bakpå. Vagnen var öfvertäckt, Joseph var således ej i stånd atig se de deruti sittande personerne. Marias känslor låta sig ej beskrifva. Den gamle vindrinkaren var en rik baron, en mångårig vån till hennes iader, hvilken genom penningaffärer gjort sig så beroende af honom, att denne haft mod, att kasta sina ögon på dottren. Hennes fader ville och kunde icke tillbakavisa denna hans onskan. Baronens uppförande och soräldrarnes antydningar lemnade Maria i intet tvifvel om hvad som förehades. Med Josephs bild i hjertat måste hon dertöre finna sig dubbelt olycklig. Äfven hon hade anropat himlen, alt återföra henne tillsammans med den älskade; ändleligen i dag hade hennes bön blifvit hörd. Hon visste nu, att ynglingen älskade henne, och nu skulle hon åter förlora honom. Hon lutade sig utom vagnen, men ack! just nu befann sig Joseph på andra sidan om densamma; hon såg honom icke, och trodde således, att han stannat qvar på berget. Hon sjönk tillbaka i vagnen, tillslöt sina ögon och talade obetydligt. Gerna hade hon oftare velat se ut, men hon fruktade, att väcka misstankar. Hon måste således förneka sig detta, och ursäklade sin fåordighet med illamående. (Forisättes.)