Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1845, sida 2

)Mina föräldrars, hviskade hon, Häro derborta och sakna mig säåkerto. Hon ville aflägsna sic. min Gudly utropade han, odetta ögonblick ålervänder icke. IIaf medlidande med mig. Jag skulle sjunka till edra fötter; ja, jag skulle göra det, om jag icke fruktade att blifva bemärkt. Säg mig, hvad jag vågar hoppas; o. svara mig! ögonblicket skyndar. p Hon teg, men hennes hand darrade i hans; och en tår rullade utför hennes kind. yIleliga väsen! utropade han nu, ojag tillbeder dig, jag lefver blott i dig och genom dig, sedan den för mig olörgätliga aftonen, förgår intet ögonblick, som jag icke tänker på dig i trogen kärlek. O! svara mig, ty snart äro vi åter skiljda; på mina knän anropar jag dig, svara mig, om du älskar mig?9 Hennes hand darrade ännu häftigare; hon lyfte det svärmande ögat till honom, ett drag af innerlig sorg låg på hennes läppar. , yJa, eller nej! ropade han med ängslig hastighet och släppte hennes hand, ty sällskapet i hyddan bröt nu upp. QAMMitt lif beror på ert svärs — yJal hviskade hon; sja!p upprepade hon högre, i det hon lade handen på hjertat. Rädda migly tillade hon hastigt, jag skall — bort, borto afbröt hon, ty hennes moder närmade sig med skyndsamma steg. vFör, Guds skull, hvad heter ni? hvar finner jag er? frågade med förtviflans brådska den på en gång af högsta hänryckning och ångest genomträngde ynglingen, med dämpad röst, i det han trädde några steg tillbaka; men redan var grefvinnan på platåen. YMarialp sade hon, ovagnen väntar. Med en slygtig sidoblick på Joseph tog hon sin dotters arm. Grefven och en gammal, narraktigt klädd, herre, med en galande stämma och vinglödande näsa, förde de begge damerne till vagnen. Förgäfves sökte Joseph, att få vexla några ord med jägaren, som redan väntade vid vagnen. Sällskapet steg in, jäga