Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1845, sida 1

ka en evig tystnad herrskade. En sorglig stämma hviskade i min själ: För dig gifves det icke någon kärlek, något hopp mera. Slutligen flydde jag Sierra Morena, lemnade Andalusien, Spanien, ja tillochmed Europa. Jag besåg det gamla Palmyras dystra ensliga ruiner, ruinerna af den förr så berömda, mäktiga staden. Jag lutade mig mot en af dess afsatser och gladde mig åt den djupa, heliga tystnad, som herr skade uti denna öcken. Der, öfverlemnad åt melancholien. upplöstes mitt hjerta; der fuktade den första låren mitt öga; der grubblade jag öfver hela folkslags lif och dod och kände lifligt såsängligheten af allt jordiskt. Had är menskliga utvet? Hvad är vår tilivaro? frågade jag mig sjelf. Ett ögonblick — och allt är förbi. Hvarje leende af lyckan, hvarje sattigdomens tår blifva betäckta af en enda hand full af denna svarta jord.9o Desse tankar lugnade mitt hjerta på ett eget sätt. Jag återvände till Europa och var någon tid, en sekboll för de menniskor, som jag förr älskat. Annu en gång ville jag se Andalusien, ville se Sierra Morena. Jag reste dit och erfor då, att Elvira gått till ett bättre lif; jag gråt vid hennes grat och tog sedan ett evigt farväl af mina tårar. Kalla verld! jag har lemnat dig. Vansinniga väsenden, som kallen eder menniskor, jag har ölvergifvit er. Fortsaren uti ert vilda svärmeri, mörden och söndersliten hvarandra! Mitt hjerta är dödt för eder och edert öde rör det ej mera. Jag lefver nu uti en sorglig trakt i Norden, der mina ögon åter för första gängen sågo solens glans; der en upphöjd natur uti sina armar upplog mig ur känslöloshetens sköte och inneslöt äftven mig uli sin ephemeriska tillvaro. Jag lefver uti ensligheten och lyssnar till stormarne. Djup anatt, evigt lugn, helig tystnad! Efter eder, efter eder omarmning Srear jag! lut. — —