I I Af de i dagens tidning meddelade nyheter efrån riksdageno, finner läsaren, att frågan om adelns rätt att åtfölja Konungen till rikssalen vid riksdagens öppnande, fått upptaga national-representalionens tid, ehuruväl hela bistorien — åtminstone tycka vi så — på sin höjd bordt få vara ett ämne för öfverläggning i en dans-orden, ja, tillochmed inom ett så beskaffadt sällskap hade man uppenbarligen gjort bäst om man i stället för allt diskurerande öfver ett sådant eländigt ämne, dansat några quadriller mera; tiden hade då utan allt tvifvel varit bättre och förnultigare använd. Obegripligt är huru någon representant kunna vilja väcka motion, rörande ettsådant ämne, då det alltid var troligt, att, genom remisser och återremisser, tid, som kunde användas på vigligare sakers algörande, derigenom skulle odas både i konstilutions-utskotlet och i Riksstånden. På hvad sätt Ridderskapet och Adeln går upp på rikssalen kan sannerligen för nationen vara likgiltigt, liksom öfverhufvud taget hvar det ståndet går, bara det ej går landets sanna fördelar i vägen. Men icke så likgiltigt är det, att dylika barnsligheter kosta landets penningar och göra den svenska rådslående församlingen löjlig inför samtid och efterverld; ty öfver all höfva löjligt är det, att man kostar ord på sådant kram, som endast kan hafva ett värde för en pedantisk hofceremonimästare, de lancien regime, eler för en ung person af den vördnadsvärda kammarjunkare-korpsen. Också bar sjelfva motionären, j