ten... hans blick var mörk, men stolt; hans hållning var vördnadsfull, men värdig. vias väntade er icke förr än i morgon, i alla fall är ni välkommen.)j : — I morgon, herr general, är Cornette icke mera i Paris... Jag kommer för att tacka er, och för alt buga mig i stoftet för er; ty ni har visat er ådelmodig och god emot mig. Jag är kommen för alt önska er ett godt och lyckosamt nytt år, ly ni sorjenar all lycka er kan vedersaras: och jag är slutligen kommen för alt bedja er om en gunst, som lyckligtvis icke beror af ministern. . — ilvad då för en, min stackars Cornette? frågade generalen vänligt. — Mig göres icke längre behof af något i denna verlden: jag har spillt milt blod för ett otacksamt land, som icke frågade mig, om jag hade nagra rekommendationer, eller nagra papper, eller om jag kunde läsa, då det behöfde mitt ben. Mitt land förvägrar mig en tillflyktsort mot brist och elände på gamla dagar. Heldre än tigga vill jag dö, och jag går nu för att sälta mig en kula för pannan... — Du är galen, menniska! — Jag vill dö, generai! gaf den stolte soldaten lill gensvar med en kraftig och fast stämma. .. Bevis mig den äran och vänskapen att gifva mig er hand... så, tack... nu må jag låta er vela, all Bijou är mig bara till besvär, det är mig omöjligt att föda honom Jängre, och... — Jag köper honom af dig för 100 Louisdorer. — Y)y! ... Cornette har aldrig sålt sina vänner ngj. men tillåt mig att gifva honom i nyårsgåsva till er son... vill du icke, min lille vän, vara god och beskedlig emot den stackars Bijou? Han star der nere i gården; när du rider på honom, så skall du tänka på den gamle knekien. — Den ena gåfvan är den andra värd, kamrat, senlog generalen, som Cornettes ord rört ända till tårar. Han letade! sina sickor och tog fram ett papper, som han gaf åt soldaten. Här är ett öpI