Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1845, sida 1

————— — — män ordning och skick, än fordom i de, nu hä net prisgilne, sä kallade amenlösaäre tider.o Edert så enhälliga val, Herr Borgmästare, bevittnar alt denna sanning äfven bär gjort sig gällande; ty det är åt Edert kända alfvar, Eder upplysta och lugna verksamhet, förenade med Domarens stränga rättvisa, som vården af ordningen och säkerheten innom värt samhälle af de väljande blifvit anförtrodd. Måtte till Gotheborgs bålnad, och till Eder egen sillfredsstallelse och trefnad, den plats J nu, llerr Borgmästare, gån alt intaga innom Stadens styrelse, länge af Eder bibehällas! Edert nit, sastbet och kraft, Eder varma lillgilvenhet för vär Stad, utgöra en säker borgen for den nytta vi alla al Eder tjensteutosning hasve alt förvänta. Men ovissare är sednare delen af min vålmenta tillonskan. Visserligen lären I, llerr Borgmästare, äfven komma att skörda tillfredsställelse; men kanske icke någon annan än den, medvetande af uppfyllda pligter föder innom Edert eget bröst; ty utom Eder lära nog det qvästa sjellsvåldet, den kufvade sjelfradigheten, den tyglade, eller bestraffade, lasten begagna misstydning, förtal och lögn, för att fördöma Edra åtgårder, uppreta passionerna emot Eder och störa det lugn och den tresnad, hvaruti den dristige tjenstemannen så väl behölver återhämta de för andras vål uttomda krasterne. Framför allt vakslen Eder att alltfsormycket räkna på en varaktig och allmän tacksamhet. Folkgunsten har vindsllojens natur. Varen dersore beredd, att, vid yhuvarje kraltig, om än så rättvis åtgärd se egennyttan, tadelsjukan, asunden, ja kanske den laga namnden så länge sortsara med ofta ansvarslösa, och ännu oftare oädla anfall, tills det antingen lyckats Eder, att, med lagarnes makt, tillintetgora försöken, eller det lyckats anfallen att utÄSlita Eder Embetsmanna duglighet; ty är Embeismannens bröst ej kopparforbydt och hans neri I ver icke kabellrossar, skall han, förr eller sent, s vore han ock segrande, nodgas erkänna sig ute uouad, eller utnott i sortid. D Men ju mera sann denna bild af vårt nuvavarande tjenstemannalis är, ju sorsjenstsullare är ock den man som modigt och lugnt motser och e I dock beträder den bana på hvilken försynen satt honom att medverka till Samhallets väl. Med r den ädla föresatsen att till ett sadant ändamal t uppossra det ljus och de kralter llimlen forlänat honom, antar han, med de tunga och hedrande pligterna åsven alla deras soljder. Icke blind för ut deras obehag, bär han dem modigt banan igenom, och vid slutet skall alerblicken på det tillryggalagda skänka älven honom ett och