na tiders mörker och barbari. Att tiden lenderar till det materiella, vilje vi visst icke neka; men när bar den icke, till och med under de menlösa rtiderna, haft någon rigtning derät? Skulle man, rörande tidens materiella syfte, vara road af att anställa jemforelser, så äre vi fullt och fast öfvertygade om, alt resultalerna af desamme skulle utfalla till fördel for den tendens, som nu uppenbarar sig i tiden. Fordomdags, ja till och med i oss helt nära liggande tider, satte hela folk en ära i att underkusva hvarandra, all afvinna lwarandra länder, att utplundra och mörda hvarandra. Minne vål denna tidstendens var mindre materiell, än den nu rådande, byilken, för att låna talarens egna ord, genom sina e:dagligen ökade vetenskapliga forskningar? och genom sin vupphörliga stralvan efter at få veta, kunna och förmå mera, gör sig naturkralterna underdåniga och använder dem sig till nytta?.... När ett folk icke drives af någon eröfringslystnad och icke, mer än en klok försigtighet bjuder, behöfver hälla uppmärksamheten sästad vid hvad sig utom detsamma tilldrager, så vänder sig denna dess uppwärksamhet så mycket mera nåt, på Jess egna förhållanden. dess egna angelågenheter, hvilka det då på bästa sätt siräsvar alt ordna. När det icke har gyttre kroppsliga fiender att frukta eller bekämpa, så (förutsatt nemligen, att det innebar en så hög bildningsgrad) uppsöker det sina inre, andliga ovänner, och bland dessa är naturligtvis ok unnigbeten den, som det först gäller. I samma min, som det lyckas att drifva denna fiende tillbaka, i samma mån stiger äfven dess hiesegrare i upplysning, i bildning, i civilisation?. Alt icke okunnigheten saknar sina försvarare, rone vi dagligdags, sednast i H:r Grefve Löwenhielms här ofvan reproducerade tal, och konslikter mellan dessa och civilisationens vänner kunna alltså icke undvikas. Ofta blir striden dem emellan både hård och långvarig; men utgången, till sordel för den rättvisa saken, kan aldrig blifva tvifvelsam: sordelarne äro dertill allt för stora på de för upplysningen kämpandes sida. När då en frisinnad tidsanda kastar silt Brennusvärd i stridens vägskal, och civilisationen med jättesteg ilar framåt; när af de i obskurantisweus tjenst stående trupparne den ena kohorten efter den andra blir slagen; när ingen mera fäster något värde på formurknade riddareskoldar och halfförmultnade pergamentsbref; när ingen rullar sig i stoftet för prelat-väldet och i blind tro utropar: Stor är de Ephesiers Diana! när mörkret, molnen och dimmorna — flykta för upplysningens stigande sol — då, då önska sig de besegrade k op parförbydda bröst och nerver som kabeltrossar; då klaga de öfver läromethodernas mångdubblade gen vägar; då beskärma de sig öfver, att pojken vet längt mera, än mannen; då jemra de sig öfver denna oupphö rliga sträfyan att veta, kunna och förmå merav; då skräna de öfver förakt för religionen, ofverheten, lagarne och deras väktare. ... sla-ha-ba! J savitske och halsstarrige, hvi besinnaden J icke, att tidsandan är en ström, som man väl genom kanaler kan leda öfver landet, för att göra det sruktbart; men att den med oemotståndlig makt krossar de lorlämningar, som man söker bygga i dess väg? — —— — —