Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1845, sida 4

Uta 11JRU1, URI VPptr ME TeCKET 1144 Vv till 12 t. w. och från kl. 4 till 6 e. m. Taxor för passagerare och paketer finnas till salu å kontoret. Obetaldte bref emottagas och fortskaffas till alla städer under linien. Götheborg å Diligence-kontoret i Nov. 1844. Jj. A. ilemning. (l) Redaktionen far härmed fästa allmänhetens uppmärksamhet på nedanstående af en förtjent törfattare utgifna: Subskriptions-Anmälan. Länge hade undertecknad slagit allt vidare försattarskap ur hågen; men efter flere uppmaningar, och sedan några varma vänner, som äro Riksdagsmån, erbjudit sig alt sumlu subskribenter i hiksstånden, har han nu beslutit att göra än ett sörsöke i denna väg. De af denna stads och orts invånare, som, i anledning af nedanstående, ur Aftonbladet införda anmälan, skulle vilja gynna företaget, täcktes med första subskribera wti N. J. Gumperts Bokoch Musikhandel. , . ANMÄLAN. Ingenting år vigtigare för menniskan, om hon skall känna sin rätta plats i samhället, än att hon kånver sin plats i skapelsen, sitt törhallande till det hela, till krafternes och tillvarelsens kälJa. Om äfven menniskans bemödande att rätt känna detta, till en viss grad måste misslyckas genom hennes oförmåga att ölverse detta hela; så är det dock för hennes menskliga och med: borgliga utveckling högst vålgörande, att hon 55ker denna kunskap, och söker bestämma de vilkor, under hvilka den år möjlig. de gränser, insigter, hjelpmedel. inom hvilka hon för ändamälets vinnande har att inskränka sig, Kristna religionens, den filosofiska vetenskapens, samhäll-åsigternas närvarande ståndpunkt leder ovilkorligt till den åsigt, att medre andet af källan till all kraft, allt lif, all skapelse, all kunskap och allt våsendtligt samhällslif — står till sin form i det närmaste förhallande till menniskosjälens allmänna sociala rigtning och högsta politiska behof i den tid, som är, och visar sig verksam hos menniskan just i den mån hon pa ett tidsenligt sätt ersar och lefvande känner detta förhållande harmoniskt och sympatiskt, i och genom kärleken, Ju närmare menniskorna komma till hvarandra i och genom kärleken. desto mera åro de icke. blott religiösa, utan älven vetenskaps-, konstochasamhällsmenniskor, verkliga, i vetande, tro och handling sjelfständiga menniskor, sanna mikrokosmer. Men kärleken är i grunden ingen ting annat, ån det lefvande begåret, att med något utom oss införlifvas och bli ett. Detta begår, som i sin råare fysiska form fortplantar de lefvande varelsernas slägten. är i sin högsta andeliga form — samhällets. setenskapens, konstens, religionens sanna våsende och lif, och i sjeltva verket ingenting annat, ån kraften att fatta och känna sig i Gud lefva, röras och ha sin varelse. Med andra ord: kärleken och Gud äro lika vä-endtliga för vår politik, vär retenskap och konst, som för vår religion. Och likväl är det en, äfven hos i öfrigt råtiskaffens och förstandiga, men för andens verld främmande menniskor högst vanlig villsarelse, den de ogerna vidkännas och besinna, atrt i religionen mer och mindre se någonting från det öfriga menniskooch samhåll-lifvet afsöndradt och deröfrer upphöjdt, något som icke egentligen och väsendtligt bestämmer och rörer våra dagliga sociala och politiska eller ekonomiska och litterära bestyr, förhällanden och studier. Men — det sanna at saken är dock, att Gud antingen för oss måste vara allt och i allt, eller intet och i intet. Antingen finnes religionen i sjelfva verket icke för oss, eller ock måste den uppenbara sig för oss på ett lefvande och bestämmande sätt i vår statslåra, vår vetenskapliga rigtning, värt sociala lif, vår uppfattning af historiens och tiders anda. Antingen finnes för oss i allt detta — om vi annars ej äro blotta medvetslösa machiner — Gud eller djefvulen, om åän denne sednare ej blott förstått att dölja sina hofvar, utan äfven att visa sig som den älskvärdaste sällskapsmenniska, ordensbroder, politikus och biloningskoryse. Man auser i allmänhet den egentliga uppfostran slutad med inträdet på verldsbanan, Det borde dock i våra dagar — mindre ån någonsin — vara menniskovånnen likgiltigt i hvad ordning och riktning själskrafterne utvecklas hos dem, som lemnat skolan och akademien, Vår tid, i så många andra afseende hoppfull och lifvande, har dock sannerligen i detta föga att berömma sig af, då så litet är gjordt, för att i och ntom kyrkan inckärna religionens nAHnRIiHA fAYHSUMUMrtAHH 4:1 . —————— — —— — ———— — — — -———- —— LX8.r—.—.Å..C—rr— — .— — — — — — — — — z—— Tr tt.