Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1845, sida 4

Helena Ninquist. bnka (713) Redaktionen far härmed fästa allmänhetens uppmärk-amhiet på nedanstacnde af en förtjont sörfattare uigifna: Subskripfiong-Ånmtålari. Länge hade undertecknad SIURFH allt vidare försullarskap ur higen; men efter flere uppmaningar, och sedan några rurma vinner, som äro fetk dugsmän. erbjudit sig att samla subskribenter i HKiksstånden. har han nu beslutit att vöra än ett försök i denna vag. Ve af denna stats och orts invånare, som. i anledning af nedanstående. ur Aftunhludel införda anmälan. skulle vilja gunun företaget, täcktes med första subskribera uti N. J. Gumperts Bokoch Musikhandel. , ANMALAN. Ingenting är vigtigare tör menniskan. om hon skall bänna sin rätta plats i sambådet. än att hon könner sin plats i skapelsen, sitt förhallande till at hela, ti I krafternes och tillvarel-ens källa. Om åtven menni-hans bernödande att rått känna detta, till en viss grod maste misslyckas genom hennes oförmåga att åölverse detia hela: så är det dock för hennes mensksiga och med borgtiga utveckling högst välgörande, art hov -åker denna kun-laqp. och söker bestämma de vilkor, under bvilka den är mdjlig. de gränser, insigter, hjelpmedet, inom byilka bon för ändamalets vinnande her att iuskrävka sig, Kristna religionens, den silo-ofi-Ka veten-kapen-, san håll-esigternas närsarande standpnakt Jeder ovilborligtatill den asigt. att medre andet af häållan till all kraft. allt sif. all skapelse, all hanskap och allt vä-endttiat sombhåällslit — står till sin form i det närma-te sörhallande till mennisko-jälenus allmänna sociala rigtning och bögsta politiska behof i den :tid, som är, och visar sig verksam hos menniskan Ju-t i den man bon på ett tid-enligt sätt erfar och lefvande känner detta förhallande harmoni-kt och sympatiskt, i och genom kärleken. Ju närmare menniskorna komma fill hvarandra i och gonom kärleken. desto mera åro de icke blott rehgiö-a, utan älven veteuskaps-, kon-toch sanmbällsmenni-kor. verkliga. i vetande, tro och hauding -jelf-tändiga menniskor. sanna mikiokosmet. Men kärleken är i grunden ingen ting annat. än det lefvande begäret. att med nagot nom 0s införliteaoch bli ett. Detta begär. som i sin raare fysiska form fortplantar de loefvande varelsernas slägten. är i sim högsta andeliga fo: nn — sumHå JUete. setenskapen-, konstens, religionens sanna väsende delm lif. och i sjeltva verket ingenting annat. än kraften att fatta och känna -ig i God lefva, röras och ha sin varelse. Med avdra ord: kärleken och Gud åro lika vå endtliga för vär politik, sar vetenskap och honH-:. som för vår religion. Och likvå! äv det en. älven has i öfrigt rätte -kKaslens och törstandiga, men för andens verld fråtomande menniskor högst vanlig villfarelse, den de ogerna vidhäamas och besinna, att i religionen mer och mindre se na onting från de öfriga menni-kooch -amhjåellläfrat afsöndrodt och ö deråätver upphöjdt, nanot sem icke egentligen och vä-endtligt bestånmnar och röver vara dautica socia!a och politiska eller ekonomiska oclmliiterära bestyr, förs hallanden och studier. Ålen — det sanna at sahen är dock, att Grd antingen för o-s måste vara allt och i allt, eller intet och i intet. Antingen finnes religionen i -jelfva verket icke för 0—, eller ock ma-te den uppenbara sip för oss pa ett lefvande och betåmtmancle sått i rar staislåra, var veten-Fapliga rigrning. vart -eciada lif, var uppfattning uf historiens och tiders anda. Antingen finnes för oss i allt detta cm vi annarej åro blotta medvet-lö-u machiner — Gud eller djefvulen, om än donne sednare ej blott förstatt att dölja sina hiof -ar, utan älven att visa sig som den älskrärdaste sållskapsmenniska, ordensbroder. hpolitibuoch bildnivgskoryfe. Man an -er i allmänhet den egcutliga uppfostra: slutad med inträdet på serldsbavan. Det borde dock i våra dagar — mindre ån ungonsin — vara menniskovåännen liikgiltigt i head ordning och riktning själskrafterne utvecklas hos dem, som lemnat skolan och akademien. Var tid, i så mårga andra afseende hopptull och litvande. har dock sannerligen I detta föga att berömma sig af. da sa litet är gjordt. för att i ochantam kyrkan inskärpa religionens nödsåndiga förhallande till politik, lagstiftning, administration, vetenskap. liiterarar och konst, handel och näringar. Följderna deraf äro uppenbara. I alimänhet gäller det om vär tids ynglingar af de så kallade bättre klas-erne, och först och fråmst om dem, som ingatt på ewbetsmannabanan, att de mer och mindre lemna förhållandet till det oförgåängliga och eviga derhän och betrakta samhäll-lirvet och medborg-manna