Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1845, sida 2

de rop, vid hvarje ny väg farkosten längre upp på sanden, till dess den låg på fast botten. De utmattade, darrande flickorna stego ur, för att, ledde af Theodor, förelaga en vandring öfver den oötfverskådliga hvita slätten, som väl var fuktig, men fast, under det lotsarne drogo båten så längt som möjligt uppå sanden och fastgjorde den. bessa sandbankar, som hopa sig vid Elbens utlopp och tätt framför dess mynning i sasaväckande mängd, äro flata och höja sig vid ebbtiden endast få fol öfver hafsytan. Hafstrommen öfvertäcker dem för det mesta med ett hvitt, hvirslande skum, men som dock likaledes endast är några fot högt, så att, i yttersta nödfall, tillochmed för menniskor ett kort vislande der ej hör till de absoluta omöjligheterne. Jälten, bredare och derföre mot midten mera uppstigande än de öfrige sandbankarne, erbjuder åtven vid slodtiden och stilltje ännu eh slags oas i den stora hassöknen för några få menniskor. Denna upphöjning intog nu det lilla, så oväntadt ifrån fränder och vänner skiljda sällskapet: flickorne i hopp om ett annalkande fartyg; lotsarne i stilla förväntan af flodens inträde och vindens ändring. Midnatt var förbi och ännu sof hafvet, ty ej annorlunda kan man kalla ett lugnt hafs tillstånd vid den djupaste ebbtiden. Bränningen larmade och rasade ej mera mot den glatta sandstranden, den rullade mildt och melodiskt sorlande öfver de fukliga kiselstenarne, lekande med sjötång, hassgräs och musslor. betta de slumrande vågornas brusande och susande Ijöd liksom den småningom sig höjande och sakta sänkande tonen af elt acckordeon. Det var hafsguden, som, drömmande, gungade sitt hufvud på de rullande vågorne. Systrarne, angripna af ångest och matthet, hade inslumrat vid hvarandras bröst. Theodor utbredde sin kappa öfver dem, på det ej den fuktiga nattluften skulle menligt inverka på de slumrande. Han sjelf tillika med lotsarne vandrade, med korslagda