Ännu några ord om Pauperismem samt faktiska upplysningar om Hufvudstadens Fattigvårdsanstalter, synnerligast om det derstädes nyligen inrättade Allmänna Arbetshuset. Den öfverhandtagande pauperismen är ett ämne, som i närvarande tidpunkt i hela Europa sysselsätter såväl stalsmannens som lilantropens tankar. Men dels soker man grunden till detta samhållshotande onda i lokala orsaker, såsom sforaldrade lagar, öfverbesolkning m m., dels ock vill man anse det sasom en soljd af civilisationens framsteg. At här ingå i en kritisk undersökning, huruvida dessa förhållanden äro de rätta orsakerna till det beklagliga fenomenet, tillåter hvarken tid eller utrymme, hvarsore vi endast i sorbigående vilja anmärka, att den sanna civilisationen ej gerna han lemna ett dylikt resultat, och att, derest de verkande orsakerne endasi voro lokala, följderna också endast mäste blifva lokala, d. v. s. visa sig endast i vissa länder och bland vissa folk, men ej, såsom nu, sträcka sig öfver en hel verldsdel. Ått lokala omständigheter — såsom t. ex. här i Sverige en föråldrad näringslagstilining — mycket bidraga till det ondas uppkomst och tillvext kan visserligen ej förnekas; men roten till det onda ligger dock beklagligen djupare. Ilvarje tid bar sina soctjens: er och sina fel. Då man med skäl berömmer vår tid för dess sträfvan att gifva menniskan åter de rättigheter, som förtrycket och listen en gång beröfvat henne, kan och bör man ej undandraga sig att äfven framhålla tidens sel: dess egoistiska rigtning, som, asidosättande Skriftens lära att 6ålska sin nästa såsom sig sjello, sträfvar efter ett materielt öfvervälde, ej mera grundadt blott på bördsformåner, privilegier och korporationsinteressen, utan på penniagens makt, har onekeligen utsatt de första fröen till det samhällstörderf, vi kalla pauperism, hvilket sedan, likt annat ogräs, fortplantat sig sjelst. Vi gille och skole städse omfatta tidehvartvets läror om jemlikhet; men vi skule icke blunda för dess fel, att nemligen, under det man med rastlös verksamhet söker i politiskt hänseende gilva folken åter, hvad dem med rätta tillkommer, man i socialt soker taga igen sbadan. QMeno, invänder någon, chvad gör ej var tid sor uhpoltringar att lätta nodens borda och lindra uslingens betryck? Se dessa fattighus, der nodens barn njuta skydd mot hungern och bolden; RA KR 2