gorstädes ett menskligt väsende. Endast siskmåsarne sväfvade på sina genom dunklet lysande vingar öfver hafsytan, eller omkretsade i täla skaror med klagande rop den bortutgungande båten. Dyksandens delade bankar försvunno småningom; båten dress af ebbströmmen med vild kraft mot hollsleinska kusten; endast Jätten låg ännu som den enda räddningsstranden rakt framför farkosten. Möns, som äfven i denna ögonskenliga lilssara bibehöll allt sitt mod och sin rådighet, försökte att gifva båten den mest gynnande rigtning och höll städse en skarp utiik på hafvet. Väl en half timma drefvo de olycklige, utan alt yttra ett enda ord, öfver vägorne, utan ulsigtetill räddning. Plötsligt ropade den gamie åt Wilm, att han skulle kasta ut lodet. Bet skedde. En kort, ängslig, lörväntningsfull paus; derefter elt gällt glädjeskri och det lifvande ropet: vi äro på Jättebankeni5 Gud den Allosmäktige vare tackad! stammade cen gamle skepparen: systrarne tryckte hvarandra i känslan af del atervunna lifvet, ömsesidigt snyflande, till hjertat, under det Theodor var behjelplig att understödja den unge Wilm, som var sysselsatt med alt vända seglet mol en just nu uppspringande bris. inom få ögonblick gungade båten på de korta, dansande vågorne; den hade lyckligen kommit ulur strömfåran, lydde åter roret, och ilade nu in i den silfverglänsande skumvall, med hvilken bränningen omgaf sandbanken. In uti detta rytande svall skola vi segla? srågade Theodor förskräckt för de upproriske vågornas dån. oDet har ingen sarar, tröstade honom Möns. Ebbbränningen tjuter, men rasar icke. Gördeln år, endast smal,ocin har ingen makt mot en sjöbät, sådan som denna. p Eder det han ännu talade, ilade båten med en väldig töt upp på banken; likaså hastigt sprungo lotsarneösver bord och halade, med uppmuntlran