Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1845, sida 1

på våg krossas mot båtens bredsida, till dess de alldeles genomvåta slickorne sjelfve entraget bådo, alt han nu skulle låta det vara nog. Nå, om J ären tillfredsställde, skona damer, så kasta åter om skotet. Wilmto sade Icende styrmannen. Det är tid på alt vända: ebben har inträdt och vinden skralnar. Tag till äran, Wilm, och hala ut dugtigt! Se till alt vi undgå strömmen! Vi drifva, Gud lördomme mig, upp på höjden af Neuverk, och Klabautermannen bankar redan återl). s Hvem är Klabautermannen ? frågade Elise, med en at köld darrande stämma, i det hon svepte sin fuktiga mantel tält om skuldrorne. Det är hvarje rask sjömans trogne kamrat, varnare och hjelpare i saran.o genmälte den gamle Möns. Dei larlyg, öfver hvars bord Klabautermannen störtar sig ned i vägen, är med man och allt ovilkorligt förloradt. Hvad ser du, Wilnizn yBåten dritvero, sade den unge mannen doft. pDrifver? skrek Mörs, och ändock letver vinden i seglel? Han böjde sig otver relingen och , syntes med alla sina sinnen observera de grågula vågornas rörelser. — Sä sannt Gud, den Al.smäktige lelver, bålen dritvert äterupprepade gubben, altog sin mössa, lade roret i hallremmen och hopknäppte darrande sina händer. , Hvad har ni för er, godt folk, frågade Theodor, som nu först varseblef lotsarnes overksamhet. Bed, unge herre, och om ni är ren och skuldfri, och de unga vackra barnen der äga en fast gudiförtröstan i hjertat, så hunna vi kanhända ännu bliva räddade. Ebbströnnnen har fattat oss, vinden har bedarrat, och till på köpet tå vi en bris, från syd eller sydvest. Menniskokrast kan här ej hjelpa; endast Guds barmhertighet lo En förlamande dödsångest bemäkligade sig efter desse lotsens ord de ännu, för få ögondlick sedan så muntra syskonen. Systrarne omfamnade hvarandra, darrande af ångest och köld; Theodor insvep